Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FEMININ fe1mini4n l. fem1-, l. fe4mi~ni1n l. fem4-, l. 30~2, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr dan. o. t. feminin, eng. feminine, fr. féminin; av lat. femininus, till femina, kvinna (jfr EFFEMINERA)]
1) kvinnlig; utmärkande l. karakteristisk för kvinnan; stundom: kvinnligt vek, förkvinnligad; gärna med en viss ringaktande l. kritiserande biton. Jordens alstringsförmåga, väckt af Solen har en feminin caracter. Ehrenheim Phys. 1: 284 (1822). Den feminina ovanan, att kasta tankens angelägenheter in på affektionernas område. BEMalmström 7: 408 (1845). Flickskolemötenas tämligen ensidigt feminina sammansättning. ASandström i Verd. 1886, s. 226. En sentimental och alltför feminin själ. Steffen Krig. 3: 373 (1916).
2) språkv. motsv. FEMININUM 1. Ett feminint ord. EHTegnér i 3SAH 6: 226 (1891).
3) [efter fr. rime féminine, eg.: rim som slutar med femininändelsen -e] (mindre br.) metr. i uttr. feminint rim, versslut o. d., kvinnligt rim osv.; äv. feminin vers, vers med kvinnligt rim. JGOxenstierna 4: X (1815). En feminin vers. Enberg SvSpr. 413 (1836). Omväxlande feminint och maskulint rimslut. Wulff Petrarcab. 22 (1905).

 

Spalt F 450 band 8, 1924

Webbansvarig