Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FETA, r. l. f.; best. -an; l. FETE, m.; best. -en.
Ordformer
(feta 1541—1833. fetta 1572—1727. fete 1578 (: hundafeten, sg. best.). feete 1640)
Etymologi
[fsv. fiti, m.; jfr sv. dial. (Norrl.) feta, (Finl.) fete, fetma, ister, bördighet; jfr äv. isl. fita, fett, fet vätska; i avljudsförh. till FET, adj., o. bildat liksom HETTA till HET]
(†)
1) motsv. FET 1; särsk. konkret: fetma (se d. o. 1 b). Petreius Beskr. 1: 102 (1614). Roberg Beynon 245 (1709).
2) motsv. FET 1 o. 6 a; konkret: fett, äv.: fettlager, späck. Mins höghtijdhes feta skal icke bliffua quartt in til morghonen. 2Mos. 23: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: det feta af mitt högtidsoffer). Jag undrade att något feta fanns på en så utmager Ren. Læstadius 2Journ. 342 (1833). jfr HUNDA-FETE.
3) motsv. FET 8 b; konkret; jfr FETMA, sbst. 5 b β. Swawelachtig feta. Brenner Dikt. 1: 247 (1713).
4) motsv. FET 13; med avs. på fruktbarhet; jfr FETMA, sbst. 8. Lät tijn footspor drypa aff fetta. PJGothus Böön. Q 2 b (1572).

 

Spalt F 482 band 8, 1924

Webbansvarig