Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FIDERA, v.; sup. -at.
Etymologi
[jfr t. fidieren, it. fidare, av lat. fidare; besläktat med gr. πείϑειν, övertala, πεποιϑέναι, tro, förlita sig på (jfr BEDAS, BEDJA, BIDA). — Jfr FIDEL, FIDES)]
(†)
1) anförtro, betro (ngn ngt). Om Himlen af sin gunst dig Ordets säd fiderat. Frese VerldslD 93 (1715, 1726). Swedberg Schibb. 272 (1716).
2) refl.: förlita sig (på ngn l. ngt), lita (på ngt); äv.: sluta sig (till ngn). Ingen kan fidera sig på en privat berättelse. 2RARP 5: 144 (1727). Han föraktade i sitt hjärta hela Mössepartiet, änskönt han ej kunde fidera sig till Hattarna. Tersmeden Mem. 4: 127 (1755). Sahlstedt (1769). —

 

Spalt F 497 band 8, 1924

Webbansvarig