| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FIENDSKAP fi3end~ska2p (fi`änndskáp Dalin), r. l. m. (f. Sahlstedt (1757; m. 1773), Kindblad (1870)) ((†) n. PPGothus Und. E e 8 a (1590), Lindfors (1815)); best. -en (ss. n. -et); pl. (†) -er (Wallquist Minn. 2 (1792), Cygnæus 3: 254 (1861)).
1) motsv. FIENDE 1: förhållande(t) att vara fiender; förhållande(t) att hata l. bära agg till o. söka skada ngn; fientligt förhållande l. sinnelag; (yttring av l. bevis på) fientlighet. Leva, råka, komma i (öppen, uppenbar, oförsonlig) fiendskap. Det råder naturlig fiendskap dem emellan. Ådraga sig (ngns) fiendskap. Uppväcka fiendskap. Kötzlighit sinne är en fiendskap emoot gudh. Rom. 8: 7 (NT 1526). Iagh skal sättia fiendskap emellan tigh och qwinnona. 1Mos. 3: 15 (Bib. 1541). Med hunden lefver vargen i en afgjord fiendskap. Holmgren Däggdj. 132 (1865). jfr RAS-, TROS-FIENDSKAP m. fl.
2) motsv. FIENDE 2: fientligt förhållande (till ett land o. d. l. mellan olika länder); förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: fientlig(a) handling(ar). Wara wederredo, hwar något ytterligare Fiendskap will thetta Rijket tillbiudas. Stiernman Riksd. 636 (1610). Swerigis Rijke .. hade sigh .. til at befahra .. för the Ryssers Fiendskap. Girs G1 184 (c. 1630). Fiendskap och krig mellan olika nationer. EkonS 1: 445 (1894). (†) övergående i bet.: fiende. Konungen i Pohlen, then Konung Erich hölt för sin och Sweriges Rijkes Fienskap. Girs E14 19 (c. 1630).
Spalt F 503 band 8, 1924