Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FILISTÉ fil1iste4, äv. fi1-, m.||(ig.); best. -n l. -en; pl. -er; l. (numera bl. i bet. 2) FILISTER filis4ter, m.||(ig.); best. -n; pl. filistrar -lis4trar ((†) = (BEMalmström 4: 342 (c. 1860), WoJ (1891))); äv. (numera föga br.) FILISTEER -ste4er, m.||(ig.); best. -n (Alnander Miller BiblHist. 61 (1786), 1Sam. 17: 10 (öv. 1878: Felisteerns)); pl. =; förr ngn gg (i bet. 2) äv. FILIST, m.||(ig.). Anm. I bibelöversättningarna 1541 o. 1703 användes i sg. obest. formen philisteer o. i sg. best. formen philisteen.
1) person tillhörande en viss i GT ofta omtalad, mot judarna fientlig folkstam i sydvästra delen av Palestina. Dom. 14: 4 (Bib. 1541).
2) [efter motsv. anv. i t.; benämningen uppgives hava uppkommit därigm att Georg Götze, generalsuperintendent i Jena 1684—1699, efter ett slagsmål mellan borgare o. studenter därstädes, under vilket en student blivit dödad, offentligen förklarat att borgarna farit fram mot den döde som filisteerna mot Simson (jfr Dom. 16)] ”bracka”, motsatt: student; vanl. allmännare: person utan vyer, trångbröstad, inskränkt person, kälkborgare, spetsborgare. ConvLex. (1824: philistéer, sg.). Genom .. (en viss figur hos Aristofanes) få vi veta, huru en veritabel filister för 2,300 år sedan tänkte sig både denna världen och den tillkommande. Schück VLittH 1: 223 (1899). — jfr BILDNINGS-, MORAL-FILISTER.
FILISTERI. n. (numera föga br.) filiströst sätt att handla l. tänka l. bete sig; sammanfattningen av vad som utmärker filistrar; förhållande(t) att vara en filister; filisterväsen. JournLTh. 1812, nr 95, s. 3. Henriksson Tyskl. 142 (1901). —
FILISTRÖS, adj.; adv. -T. [jfr d. filistrøs; av t. philiströs] utmärkande för en filister; kälkborgerlig; ”brackaktig”, ”brackig”. Sturzen-Becker 1: 83 (1845, 1861). Fröding Eftersk. 1: 89 (1910).
Spalt F 534 band 8, 1924