Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FINGRERA fiŋre4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (i Finl., Hahnsson (1888)).
Ordformer
(fingrera 1847 osv. fingerera 1781—1862)
Etymologi
[jfr d. fingerere, t. fingerieren; till FINGER; jfr FINGRA]
(numera föga br. utom i Finl. o. i bygdemålsfärgat spr. i sydligaste Sv.) = FINGRA 1. (Han) fingererade en liten spatser-värja. Bellman 5: 179 (1781). Jemt fingrerar hon / Uppå hans hand. Hagberg Shaksp. 8: 273 (1849). Ahrenberg Män. 2: 33 (1907).

 

Spalt F 585 band 8, 1924

Webbansvarig