Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FIS fi4s, sbst.2, r. l. m., i bet. 2 b m.||ig.; best. -en; pl. -ar ((†) -er BOlavi 26 a (1578: käringa fijser)).
Ordformer
(fijs(z) 1578—1745. fiser, nom. sg., se ASKFIS)
Etymologi
[fsv. fis, sv. dial. fis, fes, motsv. d. fis; till FISA; jfr FES, ävensom holl. veest, t. fist samt BOFIS(T)]
1) (starkt vard.) illaluktande ström av gaser (”väder”) som släppes ut gm ändtarmsöppningen; numera särsk. om mer l. mindre ljudlös (samt gement luktande) dylik luftström, ”smygare”; jfr FJÄRT. Lät Qwinnan gå en liten Fijsz ifrån sigh. Lindner Tijdhfördr. 87 (1641). Fröken släpte en fis i hofvet, bleknade, altererades, gick hem, dog. Men Hollänska skepparen röres inte där vid. Linné Diet. 1: 151 (c. 1750).
2) oeg.
a) för att beteckna ngt ss. illaluktande l. avlämnande ett ljud som erinrar om en ”fis”; i ssgr, ss. BO-, BÄR-, KÄRING-FIS; jfr ASKFIS 3 slutet, 4.
b) om person.
α) [möjl. till FISA i en (i sv. icke anträffad) bet.: blåsa] om det yngsta barnet i en syskonkrets, i ssgn ASKFIS 1.
β) (starkt vard.) odugling, stackare, ”skit”. Östergren (1920). jfr ASK-FIS 2.
Ssgr: (jfr 2 b β) FIS-BLEK. [sv. dial. (Gotl.) fäisblaikur, blek av sjukdom l. rädsla, motsv. isl. fisbleikr] (†) övermåttan blek. Intet wille iag blifwa så fijsblek af åderlåtande, som tu är. Peringskiöld Hkr. 2: 383 (1697). —
(1) -BULTER. (†) person som ofta släpper väder. Fiertare, fijs-bulter. Serenius T 1 b (1734). —
(jfr 2 a) -KATT l. -KATTA. (†) det amerikanska stinkdjuret Mephitis varians Gray; äv. om stinkdjuret Viverra civetta Schreb.? Kalm Resa 2: 378 (1756). Pfeiffer (1837). —
-SOPP, se FES-SOPP.

 

Spalt F 617 band 8, 1924

Webbansvarig