| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FLAT fla4t, adj.; n. flatt flat4 (VarR 26 (1538) osv.) ((†) flaat VarR 26 (1538)). adv. FLATT. Anm. I bet. 2 o. 3 användes icke formen flatt; många undvika den överhuvud (jfr Schiller SvSpr. 115 (1859), Linder Regl. 109 (1886), Brate SvSpr. 91 (1898)).
1) som bildar l. har en plan (i sht horisontell) yta; som saknar (mera framträdande) upphöjningar l. fördjupningar; plan, platt, jämn, slät; motsatt: kupig, kullrig, buktig o. d.; äv.: (betydligt) mera bred än tjock (med mer l. mindre plana bredsidor). En .. kiste med flatt lok. VgFmT I. 8—9: 90 (1554). 12 flata pelarer eller pelaster. Rudbeck Bref 5 (1662). Alla Vätskor .. formera sina Bryner flata, släta och jemna med Horizonten. Triewald Förel. 2: 19 (1729, 1736). Flat som en pankaka. Serenius U 2 b (1734). Slå eller klappa något, at thet blir flatt. Lind (1749). Båt med flat botten. Widegren (1788). Golfvet i stugan är stundom lagdt af flata stenar. Nilsson Ur. I. 3: 2 (1838). Flata tygknappar. Freja 1873, s. 57. Vid höstplöjning .. lägger .. (albionplogen) tiltorna för flatt, om de uttagas till den fulla bredd, som plogen medgifver. SD(L) 1896, nr 126, s. 2. Flata filar .. ha rektangulärt tvärsnitt, lika bredd öfverallt och äro obetydligt aftunnade mot ändan. 2NF 8: 189 (1907). — särsk.
a) (numera mindre br.) om terräng: som bildar en slätt, som ej är kuperad, platt, flack. Rudbeck Atl. 1: 265 (1679). Landet .. var flatt och jämt. Kalm Resa 2: 200 (1756). De flata slätterna kring Berlin. Svensén Jord. 363 (1886).
b) (numera mindre br.) om tak: platt, horisontellt, ej brutet i vinkel. The Huus vthi Jerusalem haffue mestedeels hafft flata och breede Taak. Lælius Bünting Res. 1: 44 (1588). PT 1907, nr 295 B, s. 2.
c) (†) i uttr. ligga flat, om person: ligga utsträckt raklång l. i hela sin längd. Dalin Arg. 2: nr 43, s. 7 (1734; i parodisk gravskrift). När man .. ligger flater, / Fullspilld af öl och vin de Cap. Bellman 5: 238 (c. 1780).
d) i uttr. (ngts) flata sida, (den) flata sidan (av ngt), (ngts) bredsida l. ”flata”; äv. (i fackspr.) ss. adv. i uttr. lägga (ngt) l. ligga flatt, lägga (ngt) resp. ligga på bredsidan. König Mec. 124 (1752). Hvem dristar slå en kämpe med svärdets flata sida? Wieselgren SvSkL 1: XXII (1833; bildl.). Tegel, hvilket .. ställes på kant eller lägges flatt. AHB 83: 22 (1873).
e) i uttr. flata klingan, stundom (i sht förr) värjan l. svärdet o. d., förr äv. (ett) flatt svärd, (en) flat värja, om bredsidan av svärd l. annat huggvapen (i motsats till äggen); i förb. slå o. d. (ngn) med flata klingan osv. (Han slog honom) twenne slagh medh flata swärdet öfwer hufwudet. BtÅboH I. 9: 11 (1637). Alle .. undfingo Riddare slaget med en flat värja, öfver halsen och skuldrorne. Celsius G1 1: 359 (1746). Dalin (1851).
f) i uttr. flata handen, (ngns) flata hand, om innersidan av den öppna (ej knutna) handen, särsk. partiet mellan handloven o. fingrarna, ”flatan”; förr äv. ngn gg slå (ngn) med flat hand o. d. Tå the nu gingo bortt til at begraffua henne, funno the intet aff henne, vthan hoffuudhskallan och fötternar, och flata hendernar. 2Kon. 9: 35 (Bib. 1541). Ekblad 259 (1764). Han .. gaf honom en klatsch i aktern med flata handen. Nyblom Twain 1: 33 (1873).
g) (numera föga br.) om annan kroppsdel än handen (hos människa l. djur): platt. Then som tonna och flata föter haffuer. VarR 9 (1538). Flata Ansichten. Kiöping Resa 117 (1667). Flat näsa. Widegren (1788). Hufvudet (på elektriska ålen) är .. mera flatt än convext. VetAH 1801, s. 130. Flata (dvs. ej inbuktade) tinningar. Retzius EtnolSkr. 64 (1845).
h) om kärl (fat, tallrik, skål o. d.): grund, med grund fördjupning, av ringa djup; särsk. i förb. flat tallrik, motsatt: djup tallrik. VarR 26 (1538). En diup och en flat Teen tallrick. VRP 8/3 1732. Sked något flat. Linné Ungd. 2: 132 (1732). Flatta korgar. Posten 1769, s. 735. En stor flat skål af förgyldt silfver. Böttiger 6: 278 (1836).
i) (numera knappast br.) i uttr. flatt löje l. skratt, (i sht rått, plumpt o. ohyfsat) bredt skratt (med hela ansiktet); gapskratt; flatskratt; hånskratt, hånlöje; äv. ss. adv. i uttr. skratta flatt o. d., skratta bredt; hånskratta, hångrina. Herodes .. giorde et flatt löje ther af, at Christus, som såg så usel och eländig ut, anklagades såsom Han hade giordt sig til Konung. Spegel Pass. 249 (c. 1680). Somliga gjorde sina flata löjen åt hans predikningar. Cavallin Herdam. 3: 430 (cit. fr. 1742). Hvad flata skratt och skrik! Bellman 2: 87 (1777). (Sv.) Skratta flatt, (fr.) ricaner. Weste (1807). Lena slog till ett flatt och gällt skratt. Knorring Torp. 1: 235 (1843). Cavallin (1875). jfr (†): Ther han haffuer tigh behooff, kan han apa tigh, giffuandes tigh itt flat löye. LPetri Sir. 13: 7 (1561; Bib. 1541: leer til tigh; öv. 1921: ler mot dig).
2) (i sht vard.) förlägen, generad, snopen, handfallen (inför ngt som kommer ss. en obehaglig överraskning, en missräkning o. d.), skamsen (vid en oväntad förebråelse l. kritik som man känner sig träffad av o. d., äv. vid överdrivet beröm. l. smicker o. d.). Brahe Kr. 14 (c. 1585). Venus nalkades, böd Wagnen hålla stille, / Der af iag temlig flaat och Altererat blef. Rosenfeldt Roo B 1 a (1686). Den misslyckade Skämtarn smög flat sin kos. Kellgren 3: 291 (1790). Man tyckes blifva något flat öfver Schellings öfvergång till catholicismen. SÖdmann (1815) i 2Saml. 4: 137. Din fräckhet nästan gör mig flat! Arnell Scott 159 (1829). Hur flat blef jag inte, då jag, varm och drypande af svett som jag var, fann, att duschen var — ännu varmare. Ödman VårD 1: 126 (1887). — jfr SKAM-FLAT.
3) (i sht vard.) allt för efterlåten l. eftergiven l. överseende l. undfallande l. släpphändt (mot, förr äv. för l. vid l. med ngn). GR 7: 75 (1530: för). Syr. 30: 7 (Bib. 1541: widh). War flaat för tin son, så moste tu framdeles fruchta för honom. Därs. 9. (Föräldrar äro) gemeent för flata emoot dhem (dvs. barnen), tillstädia dhem förmycket Sielffzwåld. Rudbeckius KonReg. 12 (1614). Han (använde) ord, som icke woro flata. Spegel SalWijsh. 4 (1711). Kalm Resa 2: 481 (1756: med). Friherrinnan tycktes vara alldeles flat för sin nièce. Bremer FamH 1: 181 (1831). CRydström (1844) i Jolin 42 (: vid). Dåtidens flata och vekliga uppfostran klandras. Ljunggren SVH 1: 446 (1873).
4) (†) enfaldig, inskränkt, dum; slö; fadd, smaklös; kraftlös; innehållslös, tom; ytlig. Han är icke flater som fletian biuder. SvOrds. B 2 b (1604); jfr: Han är intet flaater som flättian biuder, mycket meer dhen henne lyder. Grubb 298 (1665). Flättia faar hijt och tijt .. / Lättlynt, flater, och Fraak, och lägger alzinte på hierta. Stiernhielm Herc. 112 (1648, 1668). Med all tin Honung Spjs, med tina Dufwo-Later / Gör tu (Venus) een Yngling snart heelt klemot, Dufwen, flater. Spegel GV 63 (1685). Alle wilia then flata dåra. Dens. Gl. 609 (1712; anfört ss. ordspr.). Flatt och saltlöst glam. SEBrenner hos Swedberg Schibb. g 2 a (1716). När I flickor komma til visse år, så börjar Fröknenamnet låta så flatt så flatt, at I gifva Er ingen ro, för än I fått byta bårt det samma. Gyllenborg Sprätth. 49 (1737). Flat smak. Serenius (1741). Ålderdomen .. får ett flatt och lidande utseende. CAEhrensvärd 97 (1783). En Coridon som smilar flatt, / Ser hjertans flepig ut och kärlig. Lenngren (SVS) 2: 189 (1797).
-BEN. anat. om ben i hästens has. Ehrengranat Hasl. 5 (1809). De 6 ben af hvilka hasen är sammansatt, nämligen: hasbenet, rullbenet, stora flatbenet, tärningbenet, lilla flatbenet och pyramidbenet. Wrangel HbHästv. 705 (1886). —
-BORR. handtv. borr vars arbetsstål utgöres av en tunn på båda sidor vässad stålcylinder. AHB 97: 37 (1879). —
-BOTTNAD, p. adj. om båt l. farkost, äv. om kärl, sänka i terrängen o. d. Flatbottnade fartyg. SFS 1874, nr 39, s. 20. Flatbottnade kratrar. Samtiden 1874, s. 604. Flatbottnade dalgångar. Torpson Norden 41 (1887). Ett flatbottnadt fat. GHT 1896, nr 161 B, s. 2. —
-BRÖD. (i vissa trakter) bröd bakat i mycket tunna, flata kakor (i Norrl. av kornmjöl, vatten o. dricka samt kryddor), tunnbröd. Œdman Bahusl. 53 (1746). Hafrebrödet, eller det s. k. Flatbrödet, som bakas af ojäst deg, tunnt som papper. Holmberg Bohusl. 2: 53 (1843). —
-BYGGD, p. adj. (flatt- 1762) Flattbygde Båtar. Hülphers Dal. 41 (1762). Flatbyggda ur. NF 16: 1503 (1892). —
-BÄDD. (bygdemålsfärgat i Norrl.) bred bädd redd på golvet o. begagnad vid gästabud o. eljest då många människor äro samlade. Molin ÅdalP 115 (c. 1895). TurÅ 1905, s. 108. —
-FIL. tekn. fil med rektangulär genomskärning o. flat (l. obetydligt buktad) arbetsyta, ansatsfil, handfil. SlöjdBl. 1887, nr 3 a, s. 4. —
-FISK. (flatt- 1648) zool. fisk tillhörande de flundreartade fiskarnas familj (Pleuronectidæ) med från sidorna starkt hoptryckt (flat) kropp; ofta kollektivt i sg. Tullordn. 31/7 1648, s. C 2 a. NF 4: 1500 (1881). Uttertrålen fiskar bättre, då det gäller rundfisk (kolja, torsk m. fl.), bomtrålen, då det rör sig om flatfisk. LAHT 1913, s. 47. —
(1 g) -FOTAD, p. adj. (flatt- 1640) (†) plattfotad; med platt l. tillplattad, låg fot. Linc. Kkk 2 a (1640). 2 par små (tenn-)stakar flatfotade. BoupptToftnäs 1723. Schultze Ordb. 1304 (c. 1755). —
(1 i) -GRINA. (vard.) jfr -SKRATTA. Janson flatgrinade mej midt opp i ansiktet. Engström 1bok 168 (1905). —
-GÄNGAD, p. adj. tekn. om skruv: med gängor av rektangulär genomskärning o. platt botten, plattgängad. Skrufvar .. äro dels skarpgängade, dels flatgängade. Holmström Naturl. 1: 19 (1888). —
-HALL. (bygdemålsfärgat) (kal) flat bärghäll (som föga l. obetydligt höjer sig över omgivande jordyta). VDAkt. 1698, F III 7. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 32 (1863). —
(1 f) -HAND. (flate- c. 1580) mest i best. form, om flata handen; zool. äv. om mellanhanden(s trampsida) hos djur. VocLib. avd. 18 (c. 1580). Handloghan .. warder kallat när han är vthslaghen, Flaathandh, men när han är tilhopa dragen, Knytnäfwa. Schroderus Comenius 260 (1639). (Näbbmusens fötter) äro .. under nakna, och der med 6 trampknölar på flathanden. Lilljeborg Däggdj. 223 (1871). —
(1 g) -HUVAD, p. adj. med platt l. tillplattat huvud. En till början onaturlig behandling (har) frambragt de så kallade flathufvade Indianernes ovanliga hufvudbildning. BotN 1840, s. 99. Flathuvade Elgkulor. Dagen 1915, nr 73, s. 19. —
-LUS. insekten Phthirius pubis Lin. (Pediculis inguinalis Redi) (med bredare o. plattare kropp än huvud- o. klädlusen). Flaat lwss. VarR 53 (1538). Linc. (1640). Löss förekomma oftast på den hårbeväxta delen af hufvudet, hufvudlöss, eller bland kläderna, klädeslöss, eller kring könsorganen, flatlöss. Uhrström Hemläk. 279 (1880). —
(1 g) -NÄST, p. adj. (föga br.) plattnäst, med platt näsa. Tholander Ordl. (c. 1860). En liten fet flatnäst karl. Rydberg RomD 139 (1874, 1877). —
-RUND, adj. plattrund, flatt rundad. Carlberg SthmArchitCont. C 1 a (1740). Urplögda och flatrunda ränder i pelare. Lind 1: 1400 (1749). (Ljus-)Staken består af en flatrund eller flersidig fot (osv.). 2NF 16: 910 (1911). —
(jfr 1 d) -SIDA. om den flata sidan av ngt; bredsida, flata. Salander Gårdsf. 134 (1727). Han gaf henne ett slag med flatsidan af svärdet utefter låret. Fryxell Ber. 1: 64 (1826). Om man lägger en brädlapp i vatten, flyter den på sin ena flatsida. TIdr. 1881, s. 43. —
-SILKE. (i fackspr.) Flatsilke eller plattsilke består af löst tvinnadt råsilke. NF 14: 1066 (1890). —
(1 i) -SKRATT. (i sht vard.) gapskratt, högljudt skallande skratt; hånskratt. Han har pratat så mycket galenskap, att vi måst .. ge upp det ena flatskrattet efter det andra. CStenhammar (1803) hos Hjärne DagDrabbn. 28. Främlingen slog till ett flatskratt. Benedictsson Folkl. 129 (1887). —
(1 i) -SKRATTA. (i sht vard.) Lindfors (1815). Af förtrytelsen lockades (hertigen) att flatskratta. Crusenstolpe Tess. 3: 101 (1847). —
(1 h) -SKÅLIG. miner. o. geol. som bildar l. liknar en flat skål (l. flata skålar). De stenar, som gifva en naturlig hydraulisk kalk, hafva vanligen ett jordaktigt, slätt eller flatskåligt brott. Rothstein Byggn. 155 (1856). När berglagren på vissa begränsade områden luta mot en och samme punkt och sålunda intaga ett mer eller mindre flatskåligt läge. NF 2: 43 (1876). —
-TRYCKA. i sht i p. pf. ss. adj. En del (indianer) .. flattrycka nacken (hos de nyfödda barnen). Retzius EtnolSkr. 92 (1847). Bondbönor med stora flattryckta frön. Juhlin-Dannfelt 437 (1886). —
-TRYCKS-PRESS. boktr. tryckpress där trycket sker å flat yta; motsatt: rotationspress. 2UB 10: 228 (1907). —
-ÄRTER, pl. (†) linser. Lens major. Linszärt den större, Lins, Flatärter. Rudbeck HortBot. 64 (1685).
B (†): FLATE-HAND, se A.
C (†): FLATT-BYGGD, -FISK, -FOTAD, se A. — Anm. I FLATT-BYGGD är första ssgsleden kanske snarast att fatta ss. adv.
FLATA, r. l. f. till 1.
1) (numera bl. ngn gg tillf. utom i b, c, d) plan, slät o. jämn yta; äv. om bredt föremål med två motsatta sådana ytor. Linné Öl. 69 (1745). Breda flator af säf, som fastknytas öfver halsen på hästen, så att de ligga under lokorna. VesterbHushSällskT 1866, 3: 40. Golgata-bergets öfversta flata. Högberg Vred. 3: 49 (1906). särsk.
b) (i sht i fackspr., fullt br.) till 1 d: bredsida, flatsida; särsk. i uttr. (lägga, ställa o. d. l. ligga) på flatan (motsatt: på kant). Rålamb 10: 37 (1691). (Smält-)Ugnens botten muras först med Tegelsten på kant … Sedan lägges et hvarf af samma slags sten på flatan. VetAH 1803, s. 40. Hedin Pol 2: 452 (1911).
c) (fullt br.) till 1 e, om bredsidan av svärd o. d. Lind (1749). Gif rum, såvida ni ej vill smaka flatan af min värja. Rydberg Frib. 224 (1857). Bollträets slagyta (flatan) är platt. 2NF 3: 1021 (1905).
d) (fullt br.) till 1 f, om handens innersida. Triewald Förel. 1: 85 (1728, 1735). (Handens) ena yta, ryggen (dorsum), är något kullrig; den andra, flatan (vola), har en urgröpning. NF 6: 657 (1882).
3) [fsv. flata] (förr) jäg. om ett slags giller användt vid djurfångst. Sträng, snara och flata betydde snaror för så väl större som mindre djur. Hahr HbJäg. 13 (1866). —
FLATHET, r. l. f. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara flat.
1) till 1. Serenius (1741). särsk. (mindre br.) till 1 a: platthet. Rudbeck Atl. 1: 656 (1679). Jordens flatthet vid polerne. Höpken 1: 226 (1745). Berlins flathet. Cederström Ströft. 150 (1915).
2) (i sht vard.) till 2: förlägenhet o. d. Wallenberg Gal. 107 (1771; uppl. 1921). Huru ofta ser man ej flatheten utbreda sin rodnad öfver den beledda dårens platta ansigte? Kellgren 3: 241 (c. 1780).
3) (i sht vard.) till 3: alltför stor efterlåtenhet o. d. PErici Musæus 3: 123 a (1582). Gubben är godhjertad ända till flathet. Kellgren (SVS) 6: 142 (1785).
4) (†) till 4: dårskap, flärd. (Ej förnöta tiden) i bara fåfängt flaatheetenes äfwel. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 215. —
FLATLIG, adj.; adv. -A, -EN. (flaatl- 1691. flatzl- 1542. flasl- 1660) [fsv. flat(z)lika, adv.] (†)
1) till 2: förlägen, snopen, skamsen. De slogo nijd hufwuden och swarade blygsambligen och flaatligen, däd wara sant. Reenhielm OTryggv. 73 (1691).
2) till 4: enfaldig, dum; dåraktig. Thet tu sadhe om thet Latiniska målet .. är .. flatzlighit. LPetri DialMess. 53 a (1542). I ransakningen suarade (han) flasliga. Murenius AV 468 (1660). —
FLATNA, v. bliva flat.
1) (föga br.) till 1: bliva flat l. platt o. d. Nordforss (1805). Jorden, som vester om staden flatnade bort mot den låga himlabrynen. Törneros Bref 1: 289 (1827).
2) (vard.) till 2: bliva häpen, skamflat l. bestört o. d., häpna, baxna; ofta med prep. över, äv. vid, förr äv. för. Schroderus Comenius 885 (1639). Så flatnade vi för ett sådant skam-tilbod. Kolmodin QvSp. 1: 188 (1732). Jag flatnar öfver Madames stora höflighet. Lagerström MadApr. 25 (1736). Han flatnade vid hennes svar. Heinrich (1814). Härnäst skall jag dra till med något, så brackorna ska flatna, när de få se’t. Nordensvan Figge 112 (1885; yttrat av en målare). (†) skämmas l. blygas (för att göra ngt). The hafva talat mycket sinemellan, hvilket jag flatnar före at säija. Giese Sprachm. 13: 360 (1730). —
FLÄTTING, FLÄTTJA, FLÄTTRING, se dessa ord.
Spalt F 773 band 8, 1924