| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FLAXA flak3sa2, v.2 -ade ((†) pres. sg. -er LLaurentii Nyåhrspr. G 4 a (1618)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE; jfr FLAX, sbst.1—4
1) om fågel (ngn gg, mera tillf., äv. om annan bevingad varelse): häftigt slå med vingarna (vid ansats till flykt l. för att hålla sig svävande på samma ställe); om vinge: häftigt röra sig upp o. ned; äv. i fråga om tung, nyckig o. ojämn flykt med häftiga vingslag; äv. opers. Hanan .. flaxer medh wingarne. LLaurentii Nyåhrspr. G 4 a (1618). (Tornfalken) håller sig i luften länge på et ställe, under et beständigt flacksande med vingarne. Carlson PVetA 1798, s. 25. Jag (såg) ett par Rödstjertar .. flaxa kring öppningen af en ihålig trädstamm. Nilsson Fauna 1: 171 (1820). Dufvorna .. slogo ned på hans hufvud och axlar till dess han satt som i en gloria af små hvita flaxande vingar. Heidenstam Vallf. 55 (1888). Det flaxar i snåren. Engström Äfv. 97 (1908).
2) oeg. o. bildl.
a) om person: förflytta sig med nyckiga o. ojämna rörelser; (oroligt, obeständigt) fara l. flänga omkring l. hit o. dit o. d.; äv. i fråga om ostadig själslig värksamhet, obeständighet, flyktighet o. d. Min hustru och Svärmor de flyga och flaxa till Dop och Gratulationer. CAEhrensvärd Brev 2: 313 (1799). Son min flaxar jemt ute och kommenderar kronans flagg. Carlén Köpm. 1: 75 (1860). Der hon med osäkra steg flaxade öfver gården till stallet. Hertzberg Aho PatrH 7 (1886). En son, som ärfde sin moders sinne — men intet af sin faders flaxande obeständighet. Lundegård DrMarg. 2: 204 (1906). — (†) Om Herr Görwell blifvet något längre vid Academien, innan Han flaksat med sin Månadskrift, hade Han hvarken fluget, eller räsonerat så bakvändt. GbgMag. 1759, s. 238.
b) om hår, band, löst hängande l. sittande klädesplagg o. d.: slå l. guppa upp o. ned, slänga hit o. dit; fladdra. Svarta håret i hängande lockar / Flaxar kring öronen. Bellman 3: 259 (1790). Rockskörten flaxade, förkläden slängde (under dansen). Fröding Guit. 42 (1891). (En liten hund) med flaxande öronlappar. Lagerlöf Länk. 273 (1894).
2) till 2 a. (En) qvinna, / Som sina plikter glömma kan, / Och flacksar ständigt af och an. Envallsson Klensm. 12 (1797). —
FLAXA BORT10 4.
2) till 2 a. Jag tror min sann at hennes lilla förstånd har flaxat bort förr än fogeln. Björn Pap. 2 (1794). —
FLAXA FRAM OCH TILLBAKA 10 4 0 040, äv. 032, äv. (numera bl. ngn gg i högre stil) FRAM OCH ÅTER4 0 40.
FLAXA I VÄG10 0 4. (vard.)
2) till 2 a. Agrell Sthm 6 (1892). Hedda och jag flaxade i väg som skrämda kycklingar. Nordmann BorgåBarn 24 (1906). —
FLAXA NED10 4 l. NER4.
1) till 1. Stagnelius (SVS) 3: 173 (1822). Kråkorna .. flaxade ner i gropen. Lagerlöf Holg. 1: 177 (1906).
2) till 2 b. (Turkarnas) Jungfrur och Pigor låta sitt Hår flaxa ned öfwer Skulrorne. Dryselius Måne 490 (1694). —
FLAXA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4.
2) till 2 a. Hon såg fru Tupplander flaxa omkring i sin underliga kostym. Bremer Hertha 130 (1856). En flyktig, utvärtes människa, som flaxar omkring på allt och dock är full af lättja och bekvämlighet. Rudin OrdUngd. 1: 66 (1894). —
FLAXA TILL10 4.
1) till 1: plötsligt göra ngra häftiga vingslag. VetAH 1761, s. 245 (om fluga). En mes flaxar till i videsnåret. Knöppel SvRidd. 38 (1912).
2) till 2 a: häftigt spritta till o. d. (Fästmön) hade inte väl fått upp kuvertet förrän hon flaxa till som en skjuten andunge. Hedenstierna Jönsson 230 (1894). —
FLAXA TILLBAKA10 040, äv. 032. till 1 o. 2. —
FLAXA UPP10 4 l. OPP4.
1) till 1. SvMerc. 6: 594 (1761). Ripan flaxar upp och fälles i skottet. Hemberg ObanStig. 216 (1896).
2) till 2.
a) till 2 a: häftigt spritta l. fara upp. När Gabrielle .. hastigt flaxar upp, skrämmer hon dermed ”vår älsta”. Bremer Hem. 2: 227 (1839).
b) till 2 b: fladdra upp. (Klosterbrodern) Lade kåpor slätt, som flaxat upp för vinden. Wennerberg 1: 187 (1881).
(1) -SKRIKA, r. l. f. (i Norrl.) fågeln Garrulus infaustus Lin., lavskrika. Wahlström ExkFauna 33 (1861).
2) (mindre br.) kaxig, näsvis l. påträngande karl, ”flabb”, glop. Det var fasligt så familjärt, att ligga der i skumrasket och låta konversera sig af en sådan — flax. Benedictsson Peng. 216 (1885). —
FLAX, sbst.2, se d. o. —
FLAX, sbst.3, se d. o. —
FLAX, sbst.4, n.
1) till 1: flaxande. CFDahlgren 1: 78 (1821). Intet flax och fladdrande hit och dit (bland fåglar som samlats till måltid). Gellerstedt Hult 52 (1906). jfr VING-FLAX.
2) till 2.
a) till 2 a. Hönslikt flyr den kacklande tropp / i bur med flax och skri. Karlfeldt FlPom. 38 (1906).
b) till 2 b; konkretare. Sparkande qvinnoben i ett flax af hvitt och grönt chiffon. SDS 1904, nr 84, s. 3. —
FLAXA, i bet. 1 f. l. r., i bet. 2 r. l. f. (†)
FLAXIG, adj.
2) (vard.) till 2 a: som ”flaxar o. far”, ostadig, ombytlig, nyckfull, flyktig o. d. Ekblad 123 (1764). Miss Boltons .. flaxiga lynne. Thackeray Pend. 2: 336 (1851). Man ansåg honom för litet allvarlig, för flaxig och opålitlig för att brukas i allmänna värf. VL 1899, nr 243, s. 3.
3) (vard., mindre br.) gapig, ”flabbig”; vräkig. ”En provinsros i knopp”, sade främlingen i flaxig ton. Benedictsson Folkl. 122 (1887).
Avledn. flaxighet r. l. f.
Spalt F 780 band 8, 1924