Publicerad 1925   Lämna synpunkter
FLOGISTON flog1iston4 l. flå1g- l. flå4giston l. flog4-, l. 302, i Sveal. äv. -jis- (flå’jistånn Dalin), n.; best. (föga br.) -et, i best. anv. vanl. utan slutartikel; pl. (i bet. 2, †) -ista.
Ordformer
(förr skrivet ph-)
Etymologi
[av gr. φλογιστόν, n. av φλογιστός, brännbar, bildat till φλογίζω, antänder, förbränner, avledn. till φλόξ, flamma, se FLOX, sbst.2)]
1) (förr) av den tyske kemisten Stahl 1702 (i hans edition av den tyske kemisten Bechers arbete Physica subterrana (1669)) införd benämning på ett för förklaring av förbränningsprocessen förutsatt grundämne, vilket enligt Stahl o. hans skola förekommer ss. beståndsdel i alla brännbara kroppar o. var den gemensamma, värksamma principen vid deras förbränning; eldämne. VetAH 1741, s. 61. Det finaste brännbara är, det vi kalle Phlogiston, hvilket icke kan erhållas ensamt ej heller samlas och innestängas i glas, eller de tätaste kärl. Hjelm IVetA 1784, s. 23. Någon tid sedan Bergmans skrifter utkommit (år 1790), .. föll det system, hvartil denne förträfflige Chemist bekände sig, och ordet phlogiston bannlystes ur Chemiska skrifter. JBerzelius i VetAH 1811, s. 170. Cleve KemHlex. (1883).
2) (†) i pl.: med ”flogiston” förenade ämnen. Retzius Min. 27 (1795).
Avledn. (till 1): FLOGISTISK, adj. [efter t. phlogistisch] (förr)
1) kem. förenad med flogiston, brännbar. Cronstedt Min. 112 (1758).
2) som antager grundämnet flogiston. Stahls flogistiska teori. Den flogistiska kemiens tidevarv. NF (1881). Flodström SvFolk 361 (1918). Anm. Det förr ngn gg (t. ex. VetAH 1785, s. 152) förekommande adj. flogistik med samma bet. utgår från fr. phlogistique. —
FLOGISTISERA, v. [efter t. phlogistisieren] (förr) kem. förena med ”flogiston”, desoxidera. VetAH 1774, s. 114. 2NF 7: 160 (1907).

 

Spalt F 841 band 8, 1925

Webbansvarig