Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FLÅK, n., äv. m.||ig. (m. ConsAcAboP 3: 518 (1671), Lind (1749); f. Aurivillius Gr. 42 (1684)); ss. m. äv. FLÅKER (ConsAcAboP 3: 518 (1671: flåcker), Lind (1749)); pl. ss. n. =.
(†) enfaldig l. okunnig l. dåraktig människa; dåre, narr; fåne, vettvilling. Vish. 2: 16 (Bib. 1541). Itt flååk troor alt thet som sägs. LPetri SalOrdspr. 14: 15 (1561; Bib. 1541: En fåkunnogh man). Icke heller kan iagh thet Tydska Språk, / Altså achtas iagh therför flååk. Messenius Sign. 16 (1612). Effter som Rätten iche annet kan Rächna .. dordij Jonss dotter ähn för Ett Flååk heller En Tookoth mänischia. ÅngermDomb. 1648, s. 49. Nicander SalOrdspr. 2 (1760). — koll. i sg. CUHiärne Vitt. 232 (1740).
FLÅKERI, n. (†) dårskap, galenskap; tokeri; jfr FLAK, sbst.2 OPetri 1Post. 65 a (1528). Giffta sigh är stort flåkerij. Messenius Blanck. 60 (1614). Effter dedh (att hon blåst i ett horn på grannens fähustak) fans wara en barnfoora och flåkerij, dij gafz hoon (dvs. den för trolldom anklagade kvinnan) löss. ÅngermDomb. 12/1 1648, s. 137. —
FLÅKOT, adj. (flok- GR 10: 11 (1535)) (†) enfaldig, oförståndig, dåraktig, narraktig. OPetri 1Post. 115 b (1528). The flåkotte handla owarligha, men thet är the förståndighas krona at the warligha handla. Ordspr. 14: 18 (Bib. 1541). Hwem gitter höra / Thet flåkota tal, / Tu häfwer ur tig. Verelius Herv. 94 (1672). Hur flåkot är then gift-yr-galna flickan! Kolmodin QvSp. 1: 199 (1732). LexTrip. (1742).
Spalt F 957 band 8, 1925