| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FLÄCKIG fläk3ig2, adj. -are; adv. -T.
1) motsv. FLÄCK, sbst.1 1: som har fläckar. Bullernæsius Lögn. 298 (1619; om månen). Så länge har det blidat, att marken redan är fläckig. Hahnsson (1888). jfr BLEK-, BLOD-, BLÅ-, GRÖN-, GUL-, MÖGEL-, RÖD-, SMÅ-, VIT-FLÄCKIG m. fl. — särsk.
a) motsv. FLÄCK, sbst.1 1 a: orenad l. nedsölad o. d. med fläckar; full med fläckar; karakteriserad av l. bestående i fläckar. Schultze Ordb. 1167 (c. 1755). Här står jag .. / Blott i en fläckig stubb. Bellman 2: 106 (1783). Ett fläckigt hudutslag (vid fläcktyfus). NF 16: 1060 (1892).
b) i sht zool. o. bot. motsv. FLÄCK, sbst.1 1 b: besatt l. översållad med fläckar; ofta i benämningar på djur o. växter. Fläckiga hyenan. Retzius Djurr. 128 (1772). Fläckig marmor. Meurman (1846). (Den vitvingade trutens) tre ägg äro grågrönaktiga och fläckiga af svartbrunt. NF 7: 158 (1883). Det å fuktiga ängsmarker vanliga fläckiga nyckelblomstret (Orchis maculata Lin.). LfF 1910, s. 97. jfr DROPP-, TIGER-FLÄCKIG.
2) (mindre br.) motsv. FLÄCK, sbst.1 3: som bl. förekommer på spridda fläckar l. ställen; om växande gröda äv.: som uppvisar bara ställen. Ogräs .. utvecklas starkt i en gles och fläckig gröda. 2NF 31: 169 (1920).
Spalt F 966 band 8, 1925