| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FLÄMTA fläm3ta2, v. -ade. vbalsbst. -AN (ngn gg i poesi o. högre stil, anträffat bl. i bet. 1, Wennerberg 1: 157 (1881), Ekelund Eleg. 16 (1903)), -ANDE, -NING; jfr FLÄMT.
1) andas häftigt l. krampaktigt l. mödosamt med korta, hastiga andedrag (på grund av utmattning, ansträngning l. stark sinnesrörelse); om människa l. högre djur, särsk. hund; äv. i utvidgad anv. om bröst o. d. samt (i sht i högre stil) oeg. o. bildl. om röst l. tal, vind l. våg m. m. Varm och flämtande nådde han målet. Linc. (1640; under ingemo). Flemtar ett Nööt swåra myckit, tå stick thet i Näsebororna med en Eeksticka at thet blöder, och slåå then Bloden uthi Nöthet. IErici Colerus 2: 51 (c. 1645). Si den hvita barmen, hur han flämtar. Bellman 3: 28 (1790). Tungt ur djupet .. / Ljöd böljans flämtande suck. Runeberg 1: 427 (1844). Dessemellan höras ljud, som man tycker likna hundarnas flämtande då de springa starkt. Nilsson Fauna II. 2: 395 (1858). Än tonar (i Goethes Faust) den himmelska lofsången, .. än skrålar ruset sin djuriska lust, än flämtar lidelsen. Framtiden 1877, s. 14. Frågor och svar föllo korta och flämtande mellan dem. Lagerlöf Antikr. 288 (1897). — särsk.
a) (föga br.) övergående i bet.: hämta andan, pusta ut. Hit ilar Nordan opp at nya vapen hämta, / Och ger åt hafvets Drott et ögonblick at flämta. Gyllenborg Bält 22 (1785).
b) flämtande l. andfådt yttra (ngt). Benedictsson Eftersk. 37 (c. 1885). Denna slocknande stämma, som flämtade ett knappast hörbart: ”vatten”. Roos Skugg. 70 (1891). ”Jag har fått en aborre”, flämtade Svante. Geijerstam MPojk. 22 (1896).
2) om (ljus)låga, eldsken, lampa o. d.: stiga i höjden o. (tynande) sjunka igen i (tämligen) hastig växling, brinna ostadigt (särsk. på grund av bristande l. otillräcklig näring o. ss. förebud till slocknande); äv. om (matt) blixt, skimmer o. d.; ngn gg opers.; stundom bildl. Alla konster flämta och vantrifvas .., så framt ej Lands-Herren Sjelf sig saken antager. Tessin Bref 2: 311 (1755). Vid en lampas flämtande sken. Stagnelius (SVS) 3: 89 (1817). Lampan började flämta af brist på olja. Scholander I. 2: 139 (1866). Den .. nationella enhetskänslan .. började, när målet väl var vunnet, att flämta mattare. EHildebrand i SvH 3: 46 (1903). Kvällen var .. mycket kvav, och över Söder och Staden flämtade det av matta kornblixtar. Siwertz Eld. 316 (1916).
3) (†) fläkta; fladdra; flaxa. När Klädet det flämtar / Man lättlig afhämtar / At Wädret det blås. Lucidor (SVS) 25 (c. 1670). På de flämtande vingar / Jag hvilar. Franzén Skald. 1: 165 (1824; yttrat av lärkan).
FLÄMTA TILL10 4.
2) till 2. Sturzen-Becker 6: 209 (1868). Sken som skymta fram och flämta till. Fröding NDikt. 149 (1894). —
FLÄMTA UPP10 4 l. OPP4. till 2; äv. bildl. Hoppet flämtar upp inom hans bröst igen. Wallin Vitt. 2: 44 (1806). Lampan / Flämtade dystert opp och slocknade genast. Stagnelius (SVS) 3: 89 (1817). —
FLÄMTA UT10 4.
1) till 1: pusta ut, andas ut, hämta andan; äv. bildl. Menniskoanden flämtar ut vid det eviga fadershjertat. Thomander 1: 125 (1829). Lagerlöf Holg. 1: 42 (1906).
FLÄMTA, r. l. f. (vard. o. skämts., föga br.) till 1; om dragspel. Johan hade efter en dräng ärvt en s. k. flämta, ett simpelt gammalt dragspel. Lieberath Knekt. 104 (1914).
Spalt F 976 band 8, 1925