Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FLÖJA flöj3a2, v. -de l. (numera bl. i Finl.) -ade (Aurivillius Gr. 141 (1684; jämte flögde), VetAH 1819, s. 214). vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) (†) kasta, slänga; anträffat bl. i förb. flöja ifrån sig (se särsk. förb.).
2) hoppa över stängsel l. dyl.; äv.: (hoppande) fara l. ränna l. rusa; i sht om (boskaps-) djur; äv. bildl. Eganden (av den ystre hästen skall) wara förplichtat, honom fängzla så att han icke kan flyia. MeddNordM 1897, s. 107 (1653). Säll then, som ei begiär i andras hagar flöja. Kolmodin QvSp. 1: 535 (1732). Flöjande som en stut kom Qvarnöpojken med Fjellångsflickan. Strindberg Hems. 83 (1887).
FLÖJA IFRÅN SIG. (†) till 1: slänga l. slunga från sig. Tå wände sig Er. L. .. och flögde Ol. Grelson ifrån sig. OfferdalKArk. N I 1, s. 108 (1720). —
FLÖJA IN10 4. hoppa in över ett stängsel. Hans får hade flöjat in i hvetet. Backman Reuter Bræsig 26 (1872). —
-TRÄ. träklabb l. dyl. som fästes om halsen l. vid foten på djur för att hindra det från att flöja. Dalin (1851).
FLÖJARE, m. l. r. (i sht i Finl., mindre br.) boskapsdjur som har ovanan att hoppa över stängsel. Chydenius 364 (1778). Hahnsson (1888). —
FLÖJEN, adj. (†) om boskapsdjur: som har ovanan att hoppa över stängsel. Schultze Ordb. 1203 (c. 1755).
Spalt F 996 band 8, 1925