Publicerad 1925   Lämna synpunkter
FONTÄN fontä4n, äv. foŋ- (fånngtä´n Dalin), r. l. m. l. f. (m. Nordforss (1805), WoJ (1891); f. Kindblad (1871), Lundell); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(fontaine (-tain, -teine) 1651—1903. fonten 1716. fontin 1671 (: Fontiner, pl.))
Etymologi
[jfr t. fontäne, ä. t. fontein, fontin; av fr. fontaine, motsv. it. fontana, elliptiskt för lat. aqua fontana, källvatten, i vilket uttr. det senare ordet är sg. f. till lat. fontanus, adj. till fons, källa (se FUNT); jfr FONTANELL]
1) springbrunn, vattenkonst; särsk. om mera monumentalt utförd sådan; äv. oeg. o. bildl. En fonteine eller springkella, wthur hwilken 3 slags (välluktande) watn wthsprunge. Ekeblad Bref 1: 75 (1651; rättat efter hskr.). Hos turkarne äro altid fontainer på gator och gränder. Linné Diet. 2: 62 (c. 1750). (I Kungsträdgården i Sthm finns) sedan 1873, Molins fontän .. gjuten i bronz. IllSv. 1: 77 (1875). Östergren (1921). jfr BAROCK-FONTÄN m. fl.
2) fyrvärk. med strålsats laddad hylsa av största kaliber; luftbägare. Dalin (1851). Ekbohrn (1904). jfr BLOMSTER-FONTÄN.
Ssgr (till 1): FONTÄN-BASSÄNG. —
-FIGUR. SAOL (1900). Plastiskt har Mose-motivet ofta behandlats bl. a. i flera fontänfigurer. 2NF 18: 1169 (1913). —
-SKÅL. Fontänskålen vid universitetet i Lund. TT 1897, Allm. s. 252.

 

Spalt F 1103 band 8, 1925

Webbansvarig