| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FRADGA frad3ga2, (i sht vard. o. i vers) äv. FRAGGA frag3a2, v. -ade; o. FRADGAS frad3gas2, (i sht vard. o. i vers) äv. FRAGGAS frag3as2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Linc. Bbbb 3 a (1640)), -NING (†, Ekblad 372 (1764), Atterbom LÖ 2: 108 (1827: perlefraggning)).
1) intr. l. refl., i sht förr äv. dep.: bilda fradga l. skum, bliva fradgig l. skummig l. löddrig, skumma, löddra sig; i fråga om drycker o. d. äv.: bornera; stundom opers. Fradgande vågor, öl. Det fradgade(s) om munnen på honom. OMartini Läk. 42 (c. 1600; om öl). Bränvinet är lagom släkt, när man öser det och det sig fradgar och skumar. Dahlman Reddej. 160 (1743). En .. mergel, som löses up i vatten samt låddras och fradgas som tvål eller såpa. Wallerius Min. 23 (1747). Vattnet håller kolsyran upplöst på samma sätt som fradgande vin eller seltersvattnet. UB 3: 78 (1873). Fors vid fors fraggade grönsvart. Hallström DödaFall. 38 (1902). — särsk.
a) i p. pf. i adjektivisk bet.: som fradgat sig, fradgande, fradgig; stundom (med agentisk bestämning): som bragts att fradga (sig). Thz watn som fradgat och swart är, betydher Skörbiugg. BOlavi 197 b (1578). Af vindarnas smekning fraggad, / En hvirfvel sjönk och försvann. Hallström Purpur 86 (1895). Om man upphostar fradgadt blod. Löwegren Hippokr. 1: 313 (1909).
b) (i vitter stil) i utvidgad anv., om kärl o. d. som innehåller en fradgande vätska (i sht dryck o. d.): skumma; i sht i p. pr. ss. adj.: skummande. I blinken / Tömde han vinets flod ur det fraggande gullet (dvs. den gyllne bägaren). Adlerbeth Æn. 26 (1804). Fradgande hornet hon gästen bjöd. Melin Prins. 25 (1885).
c) (i vitter stil) i mer l. mindre oeg. o. bildl. anv.; ofta: ”skumma”, ”koka”, ”jäsa”. Sug drufvans fina blod / Tilldess ert blod af kokhet feber fradgas. Hagberg Shaksp. 7: 93 (1849). Fradgande glädje. Böttiger 4: 29 (1862, 1869). Då fradgade harmen mot tyskarne. Lundegård DrMarg. 1: 101 (1905). — (†) Kom, trogna Dotter, hit, sad han (dvs. mörksens furste) med fraggad ifver. Dalin Vitt. II. 5: 39 (1742, 1755); jfr a.
2) (numera mindre br.) intr. l. dep., förr äv. refl., om människa l. djur l. om munnen hos dessa: bliva fradgig, betäckas av fradga, tugga fradga; i fråga om person, i sht förr, ofta oeg. ss. ett överdrivet uttr. för att ngn är starkt upphetsad l. ivrig l. rasande o. d. (Den onde anden) sliter honom, så ath han fradgas. Luk. 9: 39 (NT 1526). (Cerberus) har .. af arghet så fradgat sig om Munnen, at Fradgan flöt ned på Jorden. Bliberg Acerra 894 (1737). Hvad han fradgas, svär och rustar! Envallsson OförtMöt. 46 (1786). Hvilken fradgande häst stampar vid hyddans dörr! Franzén Skald. 2: 249 (1795, 1828). Hjeltarne fradga deruppe af harm. Stagnelius (SVS) 3: 75 (1817). Hans läppar fradgades. Almqvist Skälln. 92 (1838). Högberg Vred. 3: 231 (1906).
Spalt F 1276 band 8, 1925