Publicerad 1925   Lämna synpunkter
FRAKT, sbst.2; pl. -er.
Etymologi
[av nylat. fractus, bruten (om tal), p. pf. till lat. frangere, bryta (se BRÄCKA, v.); jfr FRAGIL, FRAGMENT, FRAKTION, FRAKTUR]
(†) bråk, bråktal; jfr FRAKTION 1. Som tu brött till fract, så gör nu fracter till heelt tal igen. Luth Astr. 24 a (1584).

 

Spalt F 1282 band 8, 1925

Webbansvarig