Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FRAKTUR fraktɯ4r, r. (m. Nordforss (1805), Björkman (1889); f. Kindblad (1871), Lundell); best. -en, äv. -n; pl. (i bet. 1) -er.
1) med. brott l. bristning å ben, benbrott. Enkel, komplicerad fraktur. En .. fractur i nackbenet. VetAH 1780, s. 304. Vid extraktion af djupt carierade tänder .. kan i många fall fraktur undvikas genom att (osv.). Welin Hvad nytt 2: 74 (1895). Svenson Sinnessj. 72 (1907). — jfr NÄS-, UNDERBENS-, ÖVERARMS-FRAKTUR m. fl.
2) [efter t. fraktur] i sht boktr. benämning på den (i Sv. numera föga använda) upprättstående, brutna (kantiga) s. k. tyska l. gotiska tryckstilen (motsatt: antikva o. kursiv); äv. om den till grund för nämnda tryckstil liggande s. k. gotiska skrivstilen, munkstil. Fet, halvfet fraktur. Leo Brunner .. kunde skrifwa heela Fader wår medh fractur så nätt at man kunde hölliat medh een Ärth. RelCur. 100 (1682). En Swänsk Styl Secunda Fractur kallad. Schück Bokh. 64 (i handl. fr. 1694). 2NF (1908). — jfr CICERO-FRAKTUR m. fl.
-CICERO. boktr. —
-STIL. i sht boktr.
2) frakturtyp; vanl. koll.: uppsättning av frakturtyper. —
1) med. till 1: bryta, åstadkomma l. få brott l. bristning på (ett ben). Det fracturerade benet förbindes med bindor, skindlar, strålåda m. m. TLäk. 1833, s. 319. Wide MedGymn. 287 (1896).
2) [jfr FRAKTUR 2] (†) i uttr. frakturerad stil, frakturstil. Johansson Noraskog 2: 295 (efter handl. fr. 1596).
Spalt F 1285 band 8, 1925