| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FRAM ssgr (forts.):
(5) -DRILLA, v.1 drilla fram, drillande sjunga o. d. (ngt). —
(4) -DRILLA, v.2 (†) (gm list) lyckas genomdriva; jfr DRILLA FRAM (under DRILLA, v.2). Ärke-Biskopen .. framdrillade .. et Möte med de Danske Fullmäktige. Dalin Hist. 2: 763 (1750). —
-DRIVA, -ning. driva fram.
1) till 3 o. 5; med avs. på boskap; ofta: fösa fram; äv. med avs. på jagadt djur. The oxadriffuare som ther theres oxar framdriffua. GR 2: 221 (1525). Jagdhundar, som stanna eller framdrifva viltet. Möller 1: 56 (1745).
2) till 3, intr.: föras framåt (av vind, ström l. våg); äv. om vind l. vattenmassa o. d.: röra sig framåt. VetAH 1801, s. 250. Vattenytan spegelklar med mängder af .. framdrifvande timmer. TT 1898, Allm. s. 243.
3) till 3: pressa l. trycka framåt (i yttre, fysisk mening); jfr 4. Fock 1Fys. 484 (1861). Den kraft, som framdrifver projektilen, utvecklas vid krutets förbränning. LbArtill. 1 (1892).
4) till 3: (gm användande av fysisk kraft av ngt slag) sätta (ngt) i rörelse framåt; äv. bildl. Fartyg som framdrivas med åror (segel, ånga). Porthan BrefCalonius 465 (1798). Veta vi ens huru det tillgår, att ett klot, som kastas, framdrifver ett annat? Leopold 6: 125 (1806). En med begreppsbildningen parallelt fortskridande och just af henne framdrifven .. ljudbildning. Claëson 1: 218 (1858). GRFåhræus i SvH 6: 209 (1905).
5) bärgv. till 3: (gm sprängning osv.) föra (stollgång, tunnel o. d.) fram gm ett bärg- l. jordlager. JernkA 1875, s. 219. Framdrifvandet af en försökstunnel (mellan Skottland o. Irland). SD(L) 1902, nr 13, s. 6.
6) till 3 o. 5, i fråga om växt, frukt o. d.; äv. bildl.
a) (föga br.) om växt: frambringa l. utveckla (blommor osv.), skjuta (skott osv.). Gadd Landtsk. 3: 98 (1777). Rankan framdrifver sina drufvor. Rydberg RomD 180 (1892).
b) gm särskilda åtgärder (i sht medelst värme) bringa (växt l. frukt) till påskyndad l. särskilt tidig utveckling. Linné Bref I. 1: 104 (1769). Amerikas religiositet skulle vara .. en hyckleriets frukt, framdrifven af hopp om snöd vinning. Beckman Amer. 1: 123 (1883). Drifhus .. användas särskildt för framdrifvande af blommor eller frukt. NF 18: 57 (1894).
7) till 5: tvinga l. pressa fram (ett handlande, en åtgärd o. d.); ofta: genomdriva; ngn gg refl. Dalin Arg. 2: 177 (1734, 1754). Ett anlag som efterhand skall framdrifva sig sjelft till verklighet. Rein Psyk. 1: 79 (1876). Emellertid framdrefs härigenom ett krig med moguldynastien. 2NF 5: 186 (1906). —
(3, 5) -DUKA, -ning. duka fram; äv. bildl. SvLitTidn. 1820, Bih. sp. 123. Kvällsvarden .. stod framdukad. Lagerlöf Saga 77 (1908). —
(3) -DURA. [jfr t. fortdauern] (†) fortfara, fortsätta. Hwad har alt Israels framdurande Lefwerne (i Kanaans land efter ökenvandringen) annat waret, än Försökelse, om de Herrans Gudz Bod och Rätter hörsamme wara wille? Kempe Graanen Dedic. 9 a (1675). —
(5) -DYKA, -ning. dyka fram; äv. bildl. Hahnsson (1888). Ur dimman framdyker ett .. stenhus. Heidenstam Tank. 201 (1899). —
-EMOT, se FRAM 3 g slutet. —
(5) -EXPERIMENTERA, -ing. experimentera fram. En lämplig modell har nu framexperimenterats. —
(5) -FALL. med. o. veter. om det abnorma tillstånd då ngt av kroppens inre organ (t. ex. livmodern, ändtarmen, inälvorna i buken) gm en (naturlig l. onaturlig) öppning helt l. delvis råkat komma utanför organismen, prolaps; särsk. om livmoderframfall. TLäk. 1835, s. 188. —
(5) -FALLA. med. o. veter. motsv. -FALL; nästan bl. i p. pf.; jfr FALLA FRAM. Framfallen ändtarm. TLäk. 1835, s. 189. —
(3) -FARA, v.
1) (numera föga br.) fara l. färdas l. resa l. draga framåt l. fram (mot l. till en plats). GR 4: 8 (1527). Landz eller allmanna wäg, ther alle man framfara. Lagförsl. 359 (c. 1606). Alle där i Sundet fram- och återfarande Farkåstar (böra) visiteras. Arnell Stadsl. 555 (1730). Backman Dickens Pickw. 2: 280 (1871). särsk.
a) (†) närmande sig bet.: fara förbi, passera. Wi wänta dageligen Biskopen och Biskopinnan .. hit til oss; ei wetandes om the framfarit eller ei. Swedenborg RebNat. 1: 202 (1709). Franzén Minnest. 2: 268 (1828).
b) i utvidgad o. oeg. anv., om sak. Ther .. (floden) genom Feldtet framfar. Sylvius Curtius 596 (1682). Ett dån från himmelen, såsom af ett framfarande häftigt väder. Apg. 2: 2 (öv. 1883).
2) (numera mindre br.) (härjande) fara fram, härja; husera. Thär liungeld och dunderslagh framfar. Svart Ähr. 62 (1560). Fransmännen .. öfverföllo den nya kolonien och framforo värre, än det mest barbariska folk på jorden kunnat göra. Afzelius Minn. 80 (c. 1870).
3) (†) förfara (så l. så mot l. med ngn), bete sig l. uppträda (så l. så mot ngn). At Cajus Helvius wille fridhligh framfara. Schroderus Liv. 643 (1626). Biskoparne skulle .. i allt sitt framfarande, äfven i klädedrägten, visa sig som Christi sanna tjenare. Strinnholm Hist. 4: 326 (1852).
4) (†) framhärda (i ngt); fortfara (med ngt); äv. opers. PJGothus UndLära M 1 a (1592). (Ivar frågade) huru länge det skulle framfara, at de suto hema och ej sökte någon heder. Björner Lodbr. 15 (1737). Han framfar med sit liderliga lefverne. Serenius (1741). Meurman (1846; med hänv. till framhärda). —
-FAREN, p. adj. [fsv. framfarin] (numera bl. i högre stil) som har varit (men icke mera är), forn.
1) om person: framliden, hädanfaren. Framfarna släkten. GR 1: 34 (1522). Crönekor scriffuas icke för theras skull som framfarne äro, .. vthan för theres skull som effterkomma. OPetri Kr. 17 (c. 1540). Riddarholmskyrkan .. är ett grafkapell, hvari framfarna svenska konungar, statsmän och krigare hvila. LbFolksk. 115 (1890).
2) om sak l. förhållande: förfluten, förliden, (för)gången; i predikativ anv.: förbi, slut; förr äv.: sistlidne; ofta substantiverat i n. sg. best. Natten är framfaren och daghen är kommen. Rom. 13: 12 (NT 1526). Af det framfarna dömer man bäst och säkrast om tilkommande. Nordberg C12 1: 216 (i handl. fr. 1702). Den 25 framfarne Martii. VDAkt. 1782, nr 234. Skål för de framfarna år. Wennerberg 2: 2 (1848, 1882). Wulff Leopardi 184 (1913). —
1) (numera föga br.) motsv. -FARA 1: färd l. resa o. d. fram(åt); frammarsch; trafik; om vind o. d.: frambrusande; om flod o. d.: lopp; stundom övergående i bet.: (fri) passage (fram); jfr -FÄRD 1. Agna-bro .. blef upkastad, at afskiära all framfart emellan Daleborg och Norige. Dalin Hist. 2: 348 (1750). Det vattnet, som med sakta framfart fuktar landet. Höpken 1: 269 (1771). Alla gränsor betäktes, på det man .. motte afskära fienden både fram och återfart. Celsius E14 230 (1774). Det motstånd, som Skeppet i dess framfart lider af vattnet. Chapman Skeppsb. 37 (1775). Sedan .. skogarne blifvit uthuggne .., hafva blåsvädren friare framfart. Fischerström Mäl. 326 (1785). 2NF 25: 954 (1917). särsk.
a) sjöt. (fartygs) rörelse l. hastighet framåt l. i förlig riktning, ”fart över stäv”. Fartyget gjorde liten framfart. Törngrenska målet 5 (1801). (Sidvind värkar) icke endast till framfart utan äfven till afdrift. TIdr. 1883, s. 19.
b) konkretare, närmande sig till l. övergående i bet.: väg (fram). Swedenborg RebNat. 3: 313 (1718). De Nerver, som ha sin framfart genom canalis infra orbitalis. Martin PVetA 1763, s. 106. Boëthius Naturr. 163 (1799).
c) (föga br.) bildl.: framgång, uppsving. Carlström Spinnm. 35 (1832). Mejerihandteringen .. erhöll ny framfart genom .. ismetoden. NF 9: 686 (1885). TT 1886, s. 21.
2) motsv. -FARA 2: hänsynslös färd l. hänsynslöst sätt att färdas framåt; härjning(ar); omild behandling (av ngn l. ngt); förr äv. i pl.; jfr -FÄRD 2. Hindra fiendens framfart. Bilarnas framfart har givit upphov åt ordet bilterror. Man har icke lyckats stäcka farsotens (eldens) framfart. (Gud) ställer sig (stundom) .. lika som han .. gillade verldenes framfarter med oss. Borg Luther 2: 514 (1753). Ryssarnes framfart under ”den stora ofreden”. Höjer Sv. 1: 174 (1873). Århundradenas pietetslösa framfart med våra runstenar. Uppl. 2: 457 (1908).
3) (numera föga br.) motsv. -FARA 3: (så l. så beskaffat) förfaringssätt (mot l. med ngn), behandling (av ngn), beteende, uppträdande (mot ngn); jfr -FÄRD 3. (Eders Kungl. Höghets) hulda framfart bortdrifve all trälsam fruktan. Tessin Bref 2: 14 (1754). Weste (1807). CSaedenius (1809) hos Quennerstedt Torneå 2: 214.
4) (föga br.) förmåga att låta det gå undan, raskhet, drift; i uttr. ha framfart, ha fart l. ”rutsch” i sig; jfr -FÄRD 4. Tholander Ordl. (c. 1870). Dricker .. (konditorn) då? .. (Svar:) Neh! Slarfvar icke, men har ingen framfart. Strindberg Kamm. 1: 10 (1907).
6) (†) i uttr. tidens (seklernas osv.) l. livets framfart o. d., tidens (osv.) förlopp l. lopp; jfr -FAREN 2. (En ädel själ) ser med jämt sinne Tidens Framfart, orörlig såsom Klippan i Hafvet. (Bergeström o.) Broomé 23 (1763). Med tidens framfart får man lära mången sak. Solander Aisch. 42 (1875). —
(3 g) -FELA. [jfr fsv. fela, giva lejd åt, ävensom FELA, v.2] (†) beskydda (ngn) så att (han) med trygghet kan träda inför ngn l. begiva sig ngnstädes. Thet är icke meer än en Patron, hwilken alla syndare fördagtingar och framfelar för Gudh, nemliga .. Christus Iesus. LPetri KO 27 b (1571). —
(3) -FINGER. [jfr sv. dial. (Älvdalen) framfinger] (†) pekfinger. Landsm. VII. 2: 12 (cit. fr. c. 1820; från Ångermanl.). Valerius 2: 196 (1848). —
(1) -FJÄRDEDEL, äv. -FJÄRNDEL~20, äv. ~02. i fråga om slaktat l. vid jakt fällt (fyrfota)djur: främre hälft av en ”halva”; jfr -DEL, -FJÄRDING. Broocman Hush. 6: 21 (1736). —
(3) -FLOTTA, v., -ning. med avs. på timmer: flotta fram, gm flottning fortskaffa (till bestämmelseorten). LBÄ 29—31: 116 (1799). Virke, som i allmän flottled framflottas. SFS 1880, nr 58, s. 11. 2NF 28: 774 (1918). —
(3, 5) -FLYGA, -ning. flyga fram l. framåt; äv. oeg. o. bildl. Linc. (1640; under provolo). Någre Tranor (hava) der framflugit. Bliberg Acerra 228 (1737). Scholander 2: 12 (1866; om ryttarinna). —
1) flykt fram(åt).
2) [jfr nor. dial. framflog, ä. d. fremflu(g), -flugt, den tyngsta o. bästa säden som vid kastning faller längst fram från den kastande, ä. d. äv.: det förnämsta av ngt] (†) i uttr. vara i framflykten, vara bland de främsta, intaga främsta rummet o. d. Effter wår hierta genom syndena så förderffuat äro, at the iw altijd wilia wara j framflychtenne. LPetri 2Post. 261 a (1555). —
-FLYKTIG. (†) till -FLYKT 2: som vill intaga främsta rummet, anspråksfull, förmäten. (De påvliga stadgarna böra avskaffas) på thet then sanskylliga och nödhtorfftiga läran måtte åter bekomma sin retta platz, Och intaga .. thet fremsta rumet, thes förinnan menniskior medh framflyctiga och skamlösa stadgar settias til baka. LPetri Kyrkiost. 44 a (1566). —
-FLYTA, -ning. flyta fram.
I. till 3, motsv. FLYTA I 1: flyta fram (på vattnet). CCGjörwell (1791) i MoB 2: 13. De, som låta flottgods .. framflyta i allmän flottled. SFS 1880, nr 58, s. 7.
II. motsv. FLYTA II.
1) till 3, om rinnande vatten: hava sitt lopp, flyta; äv. bildl., särsk. om tid: förflyta, förlöpa. Den lugnt framflytande älven. Tiden framflöt .. oförmärkt. Humbla Landcr. 250 (1740). Ljusnan .. framflyter .. genom den skönaste dal. (Forssell o.) Grafström 42 (1828). VLS 147 (1887).
2) (numera knappast br.) till 4, om tid: gå till ända, förflyta; vanl. i p. pf. Leyoncrona Vitt. 178 (1689). Få sekler kunna uppvisa de stora händelser, som i det framflutna året timat. Lidner 1: 77 (1784). Landsm. VII. 7: 68 (1892).
3) till 5, om källa l. flod o. d.: upprinna, springa fram; stundom bildl.: uppkomma, uppstå; leda sitt ursprung, härflyta. Helsingius I 6 b (1587). Den .. saft, som under våren framflyter .. från en sårad björk. Berzelius Kemi 4: 67 (1827). Ett nytt hjärta, hvarur alla goda gärningar fritt och gärna framflyta. Böös Betr. 27 (1903). —
(3) -FLYTTA, -ning. flytta fram.
1) i lokal bet.; äv. bildl. Funten .. bleff framflötter till .. altarett. Fornv. 1911, s. 100 (1664). Det antika Florens .. utvidgades genom framflyttande af ringmuren. NF 4: 1471 (1881). Samtlige herrarne framflytta venster fot ett steg med appell. Lekstug. 22 (1897; i beskrivning på en danstur).
2) i fråga om tid.
a) förlägga l. datera (ngt) till en senare tid(punkt), framskjuta; uppskjuta. SP 1780, s. 914. Försöket att vilja framflytta Johannes’ evangelium till tiden långt efter apostelen. Rudin BibEnh. 42 (1887). Fru Edlings konsert är framflyttad till den 26 d:s. AB(L) 1895, nr 262, s. 3.
b) förlägga l. datera (ngt) till en tidigare tid(punkt). Betalningsterminen har framflyttats från 1 april till 1 mars. —
(3) -FOROR (-er), pl. (†) framfart, (oskickligt) beteende o. d. Skulle barnet blifwa siuckt och dödde medelst Hr Pehrs framforer? HärnösDP 1694, s. 217. —
(3) -FORDELSE. (†)
1) eg.: framforsling, överbringande. Hwro wij then bittalnings framfordilse företaga skule. GR 4: 103 (1527).
2) befordran(de), främjande. (Vi vilja) fulfölgia samma beginthe frijdz framfordilse til en ændigh endha. GR 4: 143 (1527). —
1) (†) till 3 o. 4: forsla l. frakta fram (ngt); äv.: befordra (resande o. d.). GR 24: 159 (1553). Jagh wet .. inthet medel .. brödet som wij med oss hafwa skolom at framfordra. Gustaf II Adolf 511 (1625). Konungens .. egne utskickade .. skulle Allmogen utan betalning med skjuts och förtäring framfordra. Hallenberg Hist. 3: 159 (1793; efter ä. handl.). bildl.: försörja (ngn); främja, understödja (ngt); äv. refl.: draga sig fram. LPetri 1Post. Z 6 a (1555). (Gud) tilstäder (icke) thet onda medh mindre han och framfoordrar thet godha. Bullernæsius Lögn. 26 (1619). Effter .. Gubben .. suaga medell hafuer att framfola sigh om wintteren. Murenius AV 75 (1640). Swedberg Ungd. 270 (1709).
2) (numera föga br.) till 3 o. 5: framropa, framkalla; instämma (ngn inför domstol); begära (att få) fram (ngt). BtÅboH I. 3: 3 (1623). Han framfordrades för Konungens Nämd. Celsius E14 198 (1774). Han .. / .. framfordrar sitt spann. Adlerbeth Æn. 318 (1804). Dalin (1851; angivet ss. mindre br.).
3) (†) till 5: framdraga (ngt) (i ljuset) l. till beaktande. Annerstedt UUH 1: 10 (i handl. fr. 1574). Åthskillige rara skriffter aff (dvs. om) antiquiteten .. framfordras i liuset. Widekindi KrigsH 2Dedik. 1 b (1671). —
-FORDRAN. (†) eg.: fortskaffande, befordran; påskyndande; äv.: försörjning. Att samme bygningh motte bätter här effther gå för siig och mhere framfordren haffve (dvs. gå raskare framåt), än som här till sketth är. GR 25: 543 (1555). Till mitt wppehälle och torfftiga framfordran. VDAkt. 1674, nr 79. —
(3, 4) -FORSLA, förr äv. -FÖRSLA, -ing. forsla fram. Att de .. steen och kalk framförsle schole. OxBr. 5: 108 (1616). Vid hastig framforsling af trupper vintertid. 2NF 25: 988 (1917). —
-FOSTRA.
1) (†) till 3 o. 4: uppföda, uppamma. (Mödrar) som sjelfve icke nästan kunna framfostra sina barn. Amman 21 (1756).
2) (numera föga br.) till 5: frambringa, (fram)alstra. Länder .. ther Naturen vthaff sigh sielff allehanda sköna Saker .. vpföder och framfostrar. Mollet Lustg. A 3 b (1651). Ovissheten .. kommer hjärnan att framfostra de omöjligaste sannolikheter och de sannolikaste omöjligheter. Tavaststjerna Marin 49 (1890). —
(1) -FOT.
1) om vardera foten på de främre extremiteterna hos djur, i sht fyrfotadjur; stundom: framben; ngn gg (skämts. o. vard.) om hand (l. arm) hos människa; stundom i överförd anv. i fråga om möbel o. d. Framfötterne (på detta djur äro) som Gåsefötter, och baak som Menniskiofötter. Kiöping Resa 114 (1667). Framfötterne (hos ”egyptiska bärgråttan”) äro smale och ganska kårte, så at de aldrig röra vid jorden. VetAH 1752, s. 124. Bi-bänken (bör) vara .. något sluttande fram åt, hvarföre framfötterne blifva litet kortare. Fischerström 1: 560 (1779). Starka (applåd-)salvor så väl med fram- som bakfötterna. CLivijn (1805) hos Hjärne DagDrabbn. 165. Sabina svängde i full parad, med korta ärmar och armband på sina magra framfötter. Knorring Skizz. II. 2: 107 (1845). särsk. (vard., skämts.) i uttr. visa framfötterna (l. sina framfötter), visa vad man förmår åstadkomma l. duger till; visa sig spendersam; stundom: ”visa tänderna”. Granlund Ordspr. (c. 1880). René fick .. icke tillfälle att .. visa sina framfötter som kung Jacobowskys allsmäktige minister. Essén Doll. 215 (1917).
2) (i sht i fackspr.) om främre del(en) av foten (hos människa l. djur); motsatt: häl. Hugger man af androm tummelfinger eller framfoot, som ähr in till beenling. Lagförsl. 518 (c. 1606). Retzius Djurr. 132 (1772). De, som äro behäftade med denna luxation, stödja sig alltså ännu mer på hälen, än på framfoten. Löwegren Hippokr. 1: 256 (1909). —
Spalt F 1300 band 8, 1925