| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FRIBYTARE fri3~by2tare, i vissa trakter 4~100, i bet. 1 m. resp. r. l. m., i bet. 2, 3 o. 3 a m., i bet. 3 b r. resp. m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. =.
1) (om ä. förh.) kapare, sjörövare; äv.: kaparfartyg. GR 29: 232 (1559). AOxenstierna 2: 54 (1612). Fribytaren på Östersjön. Rydberg (1857; boktitel).
2) person som åtföljer en krigshär för att få del av bytet, marodör; numera nästan bl. i allmännare bet.: stråtrövare. LPetri ChrPina i 7 a (1572). Icke utan lifsfara för de spanska soldater och deras fribytare, komme (vi) till Holland. HT 1905, s. 41 (1622). Sahlstedt (1773). Kindblad (1871).
3) mer l. mindre bildl. (närmast till 1). (Kotzebue) var (icke) annat än en eländig Skribler och en litterarisk Fribytare. SvLitTidn. 1819, sp. 365. Ekman NorrlJakt 56 (1910). — särsk.
a) desperat man som gör vad han vill. HLilljebjörn Hågk. 1: 41 (1865). Den tiden, då han var en obemärkt privatman, var han en fribytare, som kunde göra snart sagdt hvad han behagade i ondt som godt. Nu var han sitt eget ryktes slaf. Heidenstam End. 137 (1889).
b) [möjl. en oriktig översättning av eng. rover, eg.: vagabond, äv.: ”fribytare” i krocketspel, vilket uppfattats ss. betydande ”rövare” o. återgivits med ”fribytare”] spelt. i krocketspel: klot (spelare) som gått igenom alla bågar o. bl. har att (efter krockning av samtliga spelares klot o. tillsammans med sina medspelare) träffa målpinnen för att vinna spelet, o. som därför kan rikta sina slag hur han vill. Norman GossLek. 124 (1878). TIdr. 1882, s. 84.
(1) -SKEPP.
Spalt F 1514 band 8, 1926