Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖRBRYTARE förbry4tare l. fœr-, i Sveal. äv. 0302, m.||(ig.) (om kvinna användes vanligen FÖRBRYTERSKA); best. -en, äv. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr d. forbryder, t. verbrecher]
vbalsbst. till FÖRBRYTA.
1) (†) till FÖRBRYTA 4; i förb. med gen. l. av prep. av inledd bestämning: person som överträdt l. brutit mot (ngt). (De av hertig Karl i fängsligt förvar hållna rådsherrarna hava) warit theres Eedz och eigne Breffz och Segels förbrytere. AfhBesl. 19/3 1600, s. E 2 b. Förbrytarne af Guds och mensklighetens lag! JGOxenstierna 5: 252 (c. 1817). — jfr SABBATS-, ÄKTENSKAPS-FÖRBRYTARE.
2) till FÖRBRYTA 5: person som begått en förbrytelse l. förbrytelser; brottsling, missdådare. Dölj icke sådana fel, med hvilka är skada at tiga. / At icke du må synas de lömske förbrytare likna. Boman Cato 27 (1802). Den etiskt abnorma karakteren kan stundom .. synas vara rentaf ursprunglig hos förbrytaren: uttrycket född förbrytare är ingalunda .. ett tomt ord. Thyrén StrafflRef. 1: 15 (1910). Lag angående utlämning av förbrytare. SFS 1913, s. 124. — jfr FÖRSTAGÅNGS-, PROLETÄR-, SEDLIGHETS-, TILLFÄLLIGHETS-, VANE-, YRKES-, ÅTERFALLS-FÖRBRYTARE m. fl.
Ssgr (till 2): FÖRBRYTAR-, äv. FÖRBRYTARE-ALBUM. av polismyndighet upplagd porträttsamling av förbrytare. Sthm 1: 282 (1897). —
-ANLAG~02 l. ~20. jfr ANLAG II 5 b. VerdS 155: 18 (1908). —
-BAND. jfr BAND, sbst.2 Femårsber. 1876—80, NorrbL s. 9. —
-GENI. GHT 1896, nr 273, s. 2. —
-KOLONI. (i fråga om utl. förh.) straffkoloni. Svedelius Statsk. 2: 131 (1868). 2NF 33: 347 (1921). —
-NATUR. (person som har) förbrytares natur. Didring Malm 2: 112 (1915). —
-SLANG. slangspråk som förekommer bland förbrytare. 2NF 25: 1414 (1917).

 

Spalt F 2437 band 9, 1927

Webbansvarig