Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FRISÖR frisö4r l. -œ4r, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. -er. (förr ofta med fr. stavning)
Etymologi
[jfr dan. o. t. friseur; av fr. friseur, vbalsbst. till friser (se FRISERA)]
eg.: mansperson som har till yrke att frisera (krusa, upplägga, kamma m. m.) andras hår (o. skägg); numera vanl.: mansperson som (jämte frisering) utför rakning, klippning m. m.; äv. om kvinnlig(t) frisör(biträde); jfr BARBERARE, FRISÖRSKA, FRISÖS. Stenhammar 121 (1794). Hennes Majestät Drottningens Friseur. DA 1808, nr 30, s. 3. Hufvudet (på tofsmesen) .. ser ut, som om det komme direkt från en frisör. Ericson Fågelkås. 2: 21 (1907). — jfr HOV-, HÅR-FRISÖR.
Ssgr: A: FRISÖR-BITRÄDE~020. (frisör- 1924 osv. frisörs- 1906). Manliga och kvinnliga frisörbiträden. PT 1906, nr 124 A, s. 4. —
-MÄSTARE. —
-YRKE(T).
B (föga br.): FRISÖRS-BITRÄDE, se A. —
-KAM. (†) = FRISER-KAM. En Friseurs-kam med järnbeslag å båda sidor. DA 1793, nr 155, s. 4.

 

Spalt F 1557 band 8, 1926

Webbansvarig