Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FROND froŋ4d, stundom fron4d, r.; best. -en ((†) i best. anv. utan slutartikel ConvLex. 1: 715 (1821)).
Ordformer
(i sht förr skrivet fronde)
Etymologi
[av fr. fronde, eg.: slunga. Bet. ’politiskt missnöje’, ’politiskt oppositionsparti’ antages bero på att hovherrar hånfullt jämförde de upproriska parisarna med stadens gatpojkar som brukade slungor vid sina slagsmål]
1) hist. i sg. best., om de oroligheter som rådde i Frankrike från 1648 till 1653 o. huvudsakligen voro riktade mot Mazarin; äv. (o. vanl.) konkret, om det parti som stod i spetsen för dessa oroligheter. ConvLex. 1: 715 (1821). Andersson (1845). Sylwan (o. Bing) 1: 297 (1910).
2) i utvidgad anv.: (klandersjuk l. illojal) opposition mot de styrande l. ledande; numera i sht i fråga om opposition mot (ledningen av) vederbörandes eget parti; äv. konkret: parti som uppträder på ett sådant sätt. Thorild Gransk. 1: 75 (1784). (Man) förstår .., hur djupt denna adelns fronde förstämde konungen (dvs. Gustav III). OoB 1892, s. 110. Från hans sida .. är (icke) att förvänta någon frond mot regeringen. SvD 1918, nr 5, s. 7.
Ssgr (till 1, hist.): FROND-PARTI. Frondepartiets Chefer. Becker Verldsh. 9: 228 (1832). —
-UPPROR~02, äv. ~20. NF 5: 427 (1882).
Avledn. (i allm. till 2): FRONDERA, v., -ing. [av fr. fronder]
1) visa missnöje med l. träda i opposition mot l. öppna strid med de styrande. Thorild 2: 164 (1786). Den mot regeringen fronderande högern. Warburg Snoilsky 13 (1905).
2) (†) allmännare: framställa anmärkningar; äv. tr.: kritisera. Björnståhl Resa 1: 19 (1769). Det är lätt att inse bristerna och anmärka dem och frondera emot dem. Tegnér (WB) 5: 545 (1826). —
FRONDERI, n. (-ie 1784) [av fr. fronderie] opposition; missnöje, klander; förr äv. allmännare: (illojal l. självsvåldig) kritik. Thorild Gransk. 1: 19 (1784). Skulle då ilskan, fronderiet, irreligionen, onäpste få framsmyga deras gift? Leopold i LBÄ 1: 29 (1797). Det var fronderi af Tegnér, när han vägrade att draga den harlekinsdrägten (dvs. rektorskåpan). Ahnfelt StudM 1: 201 (1857). Billing i 3SAH 15: 79 (1900). —
FRONDÖR, m.(||ig.). (förr ofta skrivet -eur) [av fr. frondeur]
1) (föga br.) till 1: medlem av l. deltagare i fronden. ConvLex. 1: 715 (1821). Verd. 1888, s. 265.
2) till 2: oppositionsman, klandrare av de styrande l. ledande. Kellgren 2: 242 (c. 1780). Hans temperament och kritiska skaplynne gjorde honom .. till en .. mycket obekväm frondör mot hvad partidisciplinen kräfde och ansåg opportunt. 2NF 30: 104 (1919).

 

Spalt F 1571 band 8, 1926

Webbansvarig