| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FRONT froŋ4t l. fron4t (frånnt Dalin), r. (m. Söderman ExBook 6 (1679), Lundell); best. -en; pl. -er32.
1) (†) (prydligt kammat l. friserat) hår över pannan, tupé; äv. om motsvarande del av peruk; äv.: hårfäste. Fronten på en piruk. Serenius (1741). Bart hår med lagom hög front. SP 1782, nr 8, s. 2. Weste (1807).
2) i sht mil. främsta sidan av truppavdelning vid vanlig uppställning (ej marschform) l. strid; äv.: frontriktning (i uttr. front mot ngn l. ngt); äv. i fråga om ensam person; äv. om längden av truppavdelnings främsta sida: frontlängd, frontutsträckning; förr äv. om manskapet i främre delen av trupp. Anfalla fienden i fronten. Thet Manskap som är i främste Ledet, kallas Batallionens front eller Bröst. Söderman ExBook 4 (1679). Rålamb 1: 9 (1690). Sker sådant (skymfande) i Förmans närvaro, framför fronten. Krigsart. 1798, 6: 10. Rörelse med en sqvadron sker .. (bl. a.) med full eller sqadrons front. Hazelius Förel. 244 (1839). Döbeln red längs fronten af sin skara. Runeberg 2: 115 (1848). Pappenheim .. insåg omöjligheten af ett anfall i fronten. Mankell Fältsl. 89 (1857). Då post skall göra honnör, intager han poststället med front i den honom anbefallda riktningen. TjReglArm. 1889, s. 35. Marschera på bred front. FälttjRegl. 1917, s. 18. — jfr ANFALLS-, ATTACK-, ELD-, FÖRSVARS-, KOMPANI-, MARSCH-, OPERATIONS-, SKVADRONS-, STRIDS-FRONT. — särsk.
a) i numera obr. anv. (jfr c α, c β slutet, d slutet). (Bataljonens soldater) hwilka alla stå Linea recta, och hafwa i ty een lijkan och jämbnan front. Söderman ExBook 6 (1679). Man (gör) fronten dubbel (dvs. bildar front åt två håll), när man aff Fienden warder attacquerat, både framman til, och på Ryggen tillijka. Därs. 35. Omsider stälte sigh en front så stoor och grymmer, / At man i ingen book en sådan häär berömer. Spegel TPar. 99 (1705). — särsk. i uttr. i en front, i linje. KKD 3: 105 (1706). Hela Armeen (begav) sig i Marche: Cavalleriet i en Colonne, Infanteriet i en Front. Loenbom Stenbock 1: 37 (1757).
b) (numera icke i militärt fackspr.) i uttr halt och front, militärt hälsningssätt som tillgår så, att vederbörande gör halt med vändning mot den honnörsberättigade. TjReglArm. 1889, s. 29. Thyrén AkadTal 128 (1916).
c) (numera icke i militärt fackspr.; se dock nedan under β) i uttr. göra front, bilda front; numera i sht i allmännare anv.: vända sig mot ngn l. ngt, i sht till anfall l. försvar; särsk. i uttr. göra front mot (ngn l. ngt); äv. bildl. ReglInf. 1751, s. 201. Sahlstedt (1773). Marschera så att man strax kan göra front. Lindfors (1815). Mot aristokratien hade .. (Dante) gjort front. Böttiger i SAH 39: 196 (1864). Göra front åt alla sidor. Cavallin (1875). Från gränderna .. komma sex, sju gökar under hotande åtbörder. Kalle gör front och svänger sin märlspik. Engström 1Bok 29 (1905). De konseqventa andar, som gjort front emot humaniteten. Thyrén 02 18 (1908). jfr: Front mot ”Allmänbildningen”! Forssell (1911; boktitel). — särsk.
β) (numera bl. i Finl.) mil. göra ställningssteg o. militär hälsning. ReglInf. 1751, s. 130. FoU 15: 45 (1902). jfr (†): Jag gjorde front emot dessa okända Damer, och helsade dem efter småstäders lofliga bruk. Fischerström Mäl. 50 (1785).
d) (numera knappast br.) i uttr. formera front, bilda front. ReglInf. 1751, s. 211. Dahlberg Lefn. 96 (c. 1755; uppl. 1911). LoW (1862). (†) Formerer eder front öfwer alt (dvs. bilden front åt alla håll). Söderman ExBook 39 (1679; kommandoord).
e) i utvidgad anv.: linje på vilken truppförband förflyttar sig l. opererar; äv.: område på vilket förflyttningen l. operationen äger rum; särsk., under större förhållanden: krigsskådeplats. IllMilRevy 1898, s. 127. Nutidens strider utkämpas på milsvida fronter. Hedin Tre tal 41 (1913). En vapenvila på tio dagar för samtliga .. fronter. Östergren (1922). Särskilt tungt drabbade deportationer av arbetare (från Belgien under världskriget) till arbete i Tyskland och vid fronten. 3NF 2: 1144 (1924). — jfr NORD-, OPERATIONS-, STRIDS-FRONT m. fl.
f) i sht bef. om varje särskilt av de (efter terrängförhållanden o. d. avpassade) avsnitt i vilka försvaret av en större ställning l. en fästning är indelat, försvarsområde. Fästningens östra front. Rålamb 8: 143 (1691). Sturtzenbecher (1805). Två halfva bastioner jämte mellanliggande kurtin kallades en bastionerad front. 2NF 2: 1054 (1904). I fortgördeln räcker en front från fortspets till fortspets. Därs. 8: 1484 (1908). — jfr ELD-, LAND-, NORD-, SJÖ-, ÄLV-FRONT m. fl.
g) mil. sträcka av fästningar l. starka befästningar. 2NF 34: Suppl. 507 (1922).
h) mer l. mindre bildl.; jfr c. Det (av Fryxell) mot mig riktade anfallet presenterar en vidsträcktare front än man vid första anblicken marker. Geijer I. 6: 457 (1846). Monsunen rycker icke jemnt framåt med hela sin front. Hildebrandsson Buchan 201 (1874).
3) (i sht i fackspr.) i allm.: framsida, i sht på byggnad. Fronten på skåpet. Triewald Bij 78 (1728). Fronten på ett hus. Serenius (1741). Fronten af Franska Lägret. PT 1758, nr 5, s. 2; jfr 2. Bergets front. Thunberg Resa 1: 255 (1788). PT 1903, nr 184 A, s. 3. — jfr GLETSCHER-, TEMPEL-FRONT. — särsk. om sida på föremål vilken bildar rät vinkel med en linje som tänkes dragen från föremålet i fråga till åskådaren. Sandström KrMat. 19 (1840). särsk. i uttr. ställa (ett föremål) i front, ställa (ett föremål) så, att det ses rakt framifrån. Teckning af enklare plansidiga och cylindriska klotsar, stälda i front och för hörn. Normalpl. 1878, s. 30.
-BETÄCKNING. (föga br.) mil. skydd för truppförbands front (åstadkommet medelst särskilda truppavdelningar l. gm begagnande av det skydd som terrängen bereder). Lefrén Förel. 2: 98 (1817). —
-FÖRÄNDRING.
1) mil. i fråga om truppförband: förändring av front- o. marschriktning. Adlersparre Troupp. 20 (1794).
2) mer l. mindre bildl. Låtom oss .. göra en frontförändring, och vi skola till vår undran finna, att vi hafva Gud tätt bakom oss. Almqvist Monogr. 349 (1845). särsk. om ändring av åsikter l. tänkesätt o. d. I N:o 236 har A. B. (dvs. Aftonbladet) gjort en stor frontförändring. Tiden 1848, nr 242, s. 1. Blanck NordRenäss. 389 (1911). —
(2 f) -GRAV. bef. om yttergraven å frontsidan av ett fort l. en sluten befästning. SFS 1895, Bih. nr 6, s. 12. —
-HINDER. (mindre br.) mil. (naturligt l. konstgjort) hinder på frontsidan av ett fort l. framför en försvarsställning. Rappe Nordarm. 88 (1874). NF 4: 1456 (1881). —
(2 e) -HÄST. (i Finl.) mil. häst avsedd för tjänstgöring vid fronten, ridhäst (vid kavalleriet o. artilleriet). FFS 1868, nr 24, s. 11. Därs. 1891, nr 6, s. 56. —
-LINJE l. -LINIE. särsk.
a) mil. linje som bildas av ett truppförbands l. en ställnings front. ExInf. 1871, s. 4. 2NF 8: 1484 (1908).
b) sjömil. sådan formering i vilken fartygen i en sjöstyrka framgå parallellt med varandra med stävarna på samma linje, ”linje”. Bæckström Sjökr. 1: 91 (1887). TSjöv. 1890, s. 266. —
-MARSCH. (numera föga br.) mil. marsch i linje rakt fram. Dalin (1851). ExFältartill. 1893, 1: 40. —
-RIKTNING. mil. i fråga om trupp l. ställning o. d.: mot frontlinjen vinkelrät riktning framåt. ExInf. 1871, s. 255. 2NF 8: 1484 (1908). —
-SIDA.
1) mil. till 2 f: mot fronten riktad sida av befästning.
2) (i sht i fackspr.) till 3: framsida. Frontsidan (av templet). Palmblad Palæst. 283 (1823). NF 1: 840 (1876). —
(2 e) -STYRKA, r. l. f. (mindre br.) mil. ett truppförbands i eg. mening stridande styrka. KrigsVAT 1922, s. 186. —
-STÄLLNING.
1) till 2.
a) (numera knappast br.) mil. o. gymn. uppställning i linje. Ling Regl. 47 (1836). ExFältartill. 1893, 1: 2.
b) mil. uppställning gent emot en anryckande fiendes front.
2) (i sht i fackspr.) till 3 slutet: ställning som ett föremål har då det ses rakt framifrån; jfr FRONTAL-STÄLLNING. Nikkanen Persp. 9 (1890). Frihandsteckning: plana gipser samt klotsar i frontställning. SFS 1894, nr 94, s. 18. —
(2 e) -TJÄNST. mil.
1) tjänstgöring vid fronten (i motsats till tjänstgöring vid etappväsendet). IllMilRevy 1899, s. 217. KrigsVAT 1922, s. 182.
-UTRYMME~020. mil. om det utrymme i sidled över vilket ett truppförband förfogar under manöver l. strid. ExFältartill. 1893, 1: 184. —
(2 f) -VALL. (numera knappast br.) bef. vall (bröstvärn) å frontsidan av en befästning. LbFörskansn. 55 (1881). —
-VÄNDNING.
(3) -VÄRK, n. (†) (utsirad) framsida (av möbel o. d.). Spisar i Sahlar och Gallerier, .. med deras upstigande Front Wärck. Carlberg SthmArchitCont. D 1 a (1740).
Spalt F 1572 band 8, 1926