| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FRONTAL froŋta4l l. fronta4l, adj. adv. -T.
1) (mindre br.; se dock slutet) anat. som har avseende på l. hör till pannan. MedArch. II. 10: 31 (1865). Frontala blodkärl och nerver. 2NF (1908). — särsk. (fullt br.) anat. om yta l. plan o. d.: som är parallell(t) med pannans yta; äv.: som är vinkelrät(t) såväl mot horisontalplanet som mot ett plan som tänkes gå i kroppens midtlinje framifrån bakåt. NF (1882). Müller LbAnat. 7 (1905).
2) mil. motsv. FRONT 2: som har avseende på l. är riktad mot ett truppförbands l. en ställnings front. Ett ”frontalt” anfall på fiendens förskansningar. Oscar II V. 3: 13 (1863, 1892). Då alla anfall (under världskrigets skyttegravsstrider) måste ske rätt frontalt, blev utsikten att lyckas allt mindre. 3NF 2: 1162 (1924).
3) i sht konst. motsv. FRONT 3, om figur, särsk. avbildning av människa: som är vänd rakt framåt utan vridning åt någotdera hållet. Frontala figurer enligt det gamla flamländska schemat. 2NF 17: 1265 (1912).
(1 slutet) -PLAN, n. anat. NF 5: 427 (1882). Frontalplanen gå .. från sida till sida och dela kroppen i en främre och en bakre del. Müller LbAnat. 7 (1905). —
(2) -SLAG. mil. slag i vilket den anfallande (resp. båda parterna) insätter (insätta) sina huvudkrafter mot fiendens front. KrigsVAT 1921, s. 130. —
(1 slutet) -SNITT. anat. sektion gående parallellt med frontalplanet. Tholander Ordl. (c. 1870). 2NF 8: 1485 (1908). —
(2) -STRID. mil. strid vilken å ömse sidor föres mot fiendens front, parallellslag. IllMilRevy 1899, s. 287. —
-STÄLLNING. (i sht i fackspr.) frontställning (se d. o. 2); jfr FRONT 3 slutet. Perspektivisk teckning af klotsar i frontalställning. SFS 1895, nr 70, s. 3. särsk. i sht konst. till 3. Människokroppen framställes (i den primitiva bildskriften), liksom i barnens första teckningar, i frontalställning. GAB 1907, nr 40, s. 4. TurÅ 1912, s. 244.
Spalt F 1575 band 8, 1926