Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FRUSTA frus3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se under avledn.).
Ordformer
(frust- 1735 osv. frustr- 1735. fröst- 1836)
Etymologi
[till samma stam som FRUSA]
1) med starkt ljud blåsa ut luft gm näsborrarna, prusta, fnysa; i sht om häst; äv. oeg. l. bildl.: pusta, flåsa; jfr FRUSA 1. VDAkt. 1735, nr 505. Sahlstedt (1773; med hänv. till prusta). Glad han hör, hur af ifver de modiga hästarne frusta. Adlerbeth Æn. 317 (1811; uppl. 1804: fnysa). När iltåget .. frustande styrt sin snabba färd genom Rhônedalen söderut. PT 1901, nr 262 A, s. 3. Handklaveren, som smäktade och frustade i alla lekstugor. Johansson RödaHuv. 2: 155 (1917).
2) (numera föga br.) med en frustning (l. frustningar) utdriva l. utsända (ngt gm mun l. näsa), utspy, utpusta. Med stjertarna mot skyn, de frusta köld och dimma. Bellman 2: 100 (1783; om valar). Ångaren .. frustade i häftiga pustar mörk rök ur skorstenen. Nordensvan Pens. 43 (1883). Janson CostaN 2: 244 (1910).
3) (numera knappast br.) strömma häftigt, forsa, ”frusa”; brusa, svalla, skumma. Stänk öfver harpans / Glittrande guld / Glödande drufvans / Frustande perlor! Nybom SDikt. 2: 7 (1844, 1880). Blodet frustade ur näsa och mun. Benedictsson Folkl. 36 (1887). En hel skara småskär, som göra sitt bästa att bryta bränningar, så att det frustar omkring dem af hvitt skum. TurÅ 1907, s. 57.
Särskilda förbindelser: FRUSTA FRAM10 4.
1) (numera föga br.) till 1 o. 2.
a) tr.: fnysa fram (ngt). Traktörens blick var blodröd af ilska, under det han frustade fram dessa afbrutna ord. Blanche Band. 285 (1848).
b) intr.: utstötas med en frustning (l. frustningar). ”Kluck, kluck, kluck”, frustade ett af Villys ohjälpliga skratt fram. Agrell Sthm 53 (1892).
2) (numera knappast br.) till 3: forsa fram, strömma fram. Den djupa grottan, ur hvars mörka hvalf den skummande vattenmassan frustade fram. Beskow Res. 407 (1861). Öberg Makt. 2: 9 (1906). —
FRUSTA IN10 4. till 1; särsk. om lokomotiv (tåg): frustande komma in (på en station). Tåget från München till Verona har just i sakta knog frustat in på stationen. EksjöT 1913, nr 180, s. 2. —
FRUSTA I VÄG10 0 4. till 1; särsk. om lokomotiv (tåg): frustande giva sig i väg. VL 1897, nr 188, s. 3. —
FRUSTA TILL10 4. till 1: giva till en frustning. Cederborgh UvT 2: 70 (1809). (En buffel) sätter ned hufvudet mellan frambenen, frustar till ett slag och kommer .. emot oss. Wilhelm SolLys. 184 (1913). —
FRUSTA UT10 4. jfr UTFRUSTA.
1) (numera föga br.) = FRUSTA 2. Ling Tirf. 2: 7 (1836). (Skyarna) frustade ut dimma och mörker. Lagerlöf Antikr. 110 (1897).
2) (numera knappast br.) till 3: frusa ut. Blodet frustade ut ur mund. Tegnér (WB) 5: 99 (1825).
Avledn.: FRUSTARE, r. l. m. (tillf.) till 1, om livlig (o. frustande) häst. Då red på ljusa frustaren om natten / En hjelte fram, och höll vid liket still. Nicander 1: 42 (c. 1830).

 

Spalt F 1622 band 8, 1926

Webbansvarig