Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FRÄMMAD främ3ad2, adj.; n. o. adv. -at ((†) = 1617—c. 1712. pl. = Fallström VDikt. 2: 27 (1888, 1899; i vers)); i bet. 2 äv. sbst. m.||ig. o. n.; best. -en, ss. n. -et; o. (i bet. 2, starkt bygdemålsfärgat) FRÄMMAT främ3at2, m.||ig. o. r.; best. -en (Rydqvist SSL 2: 426 (1860; angivet ss. numera obr. i riksspråket)).
Ordformer
(framader, nom. sg. Visb. 1: 172 (c. 1620). frammada, sg. best. Månsson Åderlåt. 70 1642. främad (frem-) c. 1670—1715. främmad (fræmmad, fremmad) 1527 osv. fremmed 1526—1648. främmat (fremm-), m.||ig., i bet. 1, 1640—1718. fremmedt 1624. främmat (fremm-), i bet. 2 1660—1917 (: främmaten). främa 1658. främma 1701 (i bet. 2). fremd(h)e, sg. 1548—1616. fremd(h)e (främde), pl. c. 1602—1697. främpt, n. 1619. främbde, pl. 1697)
Etymologi
[fsv. främade, främede, frömadha, frömede, frömde m. fl. former, o. främadher, sv. dial. främmad, främmat, frömmat, frammed; liksom d. fremmed av mnt. vremede, vromede, vromet, motsv. fsax. fremithi (holl. vreemd), feng. fręmede, fręmde, fręmþe (eng., bl. i Norra Engl. o. Skottl., fremd), fht. framadi, fremidi, avlägsnad från, underlig (t. fremd), got. framaþja-, avledn. av FRAM i dess äldre bet.: från (jfr eng. from). Bet.: ”besökande”, ”gäst”, synes vara egendomlig för de nord. språken. Jfr BEFRÄMMAD, FRÄMMANDE]
främmande.
Anm. om förh. mellan främmad o. främmande. I hela Götaland är främmad den form som tillhör folkspråket o. förekommer äv. utanför detta område (i bet. 2 t. ex. i Närke o. Sörml.). I litteraturen har denna form anträffats i så godt som alla de betydelseskiftningar som antecknats för främmande. Emellertid har främmad i nysvensk tid på det hela taget varit uteslutet från skriftspråket utom poesien, där det alltjämt bibehållit sig av rytmiska skäl (då främmande endast med svårighet låter infoga sig i tvåstavelsetakt). Då ordet i nyare tid förekommer utanför poesi, torde dess anv. i många fall bero på inflytande från danskan (detta säkerligen hos Sturzen-Becker o. Levertin).
1) (numera föga br.; jfr anm. ovan) adj. Ther Ær komne nogre fremmede kopmen i landit. GR 3: 196 (1526). Tu tagher tigh och så mykin fremde sorgh före, som intett behoff giordes. Därs. 19: 188 (1548). Thetta wårt fäderneslandh (har) aldrig .. blifwit .. under något fremmad herskap twunget. Gustaf II Adolf 163 (1617). Effter jag aldeles är fremmat uthi saken, och behöfwer någon .. information dherom. VDAkt. 1697, nr 430. Främmad för sorg, som för lust. Atterbom LÖ 2: 204 (1827). Äfven för diktaren (Hallström) själf har sången tystnat på främmad botten. Böök SvStud. 49 (1913). — särsk.
a) (†) = FRÄMMANDE 8. Ett sådant främmet Pijnesätt (som korsfästning m. m.). Tegel G1 1: 66 (1622). I främmad’ gestalt sig allt för konungen tedde. Johansson HomOd. 13: 194 (1845).
b) (†) = FRÄMMANDE 12. Där är sårgelig låth där will jag hälst wara främad. BrölBesv. 363 (c. 1670; hskr. C).
2) (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) sbst., = FRÄMMANDE 5 b, c. Emädan han .. märckte att H:r Magisteren hade Främmad, stadnade .. han en lång stund i förstugan. VDP 1698, s. 169. Dä har kommet främmadt i gåren (dvs. de ha fått barn). Granlund Ordspr. (c. 1880). Fru Thengberg är icke glad. Främmaten har förargat henne. OoB 1917, s. 545. — jfr HEM-FRÄMMAD.
Ssgr: FRÄMMAD-ARTAD, p. adj. (föga br.) främmande, av främmande art l. natur; olikartad, heterogen. SvLittFT 1837, sp. 40. Dalin (1851). En starkt främmadartad doft af skönhet och lif slår oss till möte. PT 1906, nr 145, s. 3. —
-ARTIG, adj. (†) = -ARTAD. Phosph. 1811, s. 564. PoetK 1820, 1: 6.

 

Spalt F 1691 band 8, 1926

Webbansvarig