| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FRÄN frä4n, adj.1 -are. adv. -T.
1) om lukt: skarp, ofta mer l. mindre stinkande, stundom äv. härsken; särsk. om det slags lukt som är karakteristisk för bocken o. räven; i sht förr äv. om föremål o. d.: som har l. avgiver en frän lukt. Huru kant tu suga een fränen Bock? Messenius Disa 37 (1611). Den svåra stanken och fräna ångan, som är i slagtarebodarne. Linné Diet. 2: 199 (c. 1750). Tyske tobaken .. har ofta en frän lukt. Rydqvist Resa 235 (1838). Här och där (i skogen) var luften frän af stank från lyor. Hallström Brilj. 10 (1896). En af de fränt stinkande krogar, som man brukade sminka upp med den förblommerade benämningen: Näringsställe. PT 1904, nr 274, s. 3. (Ingevald) kände för första gången, hur fränt det luktade från hudarna på väggen. Heidenstam Folkung. 1: 61 (1905). — särsk.
a) [anv. trol. föranledd av svavellukten hos malmen] (†) metall. Frän kalla masmästare den järnmalm, som håller svafvelkies, eller gifver rödbräckt järn. Rinman (1788).
b) mer l. mindre bildl. Bergklint Vitt. 302 (1784). Hvem kan et ögnablick finna sig smickrad af et så groft och fränt rökverk? JournSvL 1800, s. 288. — särsk. [jfr BOCK, sbst.1 I 1 i α] (†) om otuktig människa. Ernhoffer Ench. 107 b (1591). Skörachtighe, fräna, och illaluchtande, Gaturennare, och Horeiägare. TJohannis Fästn. H 7 a (1604). jfr: Förskämd, förskämd! Af brånad frän och vild! Hagberg Shaksp. 11: 277 (1851).
2) analogiskt i fråga om andra sinnesintryck (i sht smak) som förnimmas obehagligt skarpt l. starkt (strävt, kärvt, bitande o. d.); äv. om föremål o. d.
a) i fråga om smak. Salt kan then fräna Smaak uhr ferska Köttet drjfwa. Spegel GV 99 (1685). (Vattnet) smakade .. heel fränt. Hiärne 2Anl. 17 (1702). Glasets innehåll, dålig visky, en brun, frän otäckhet. LfF 1904, s. 105.
b) (föga br.) i fråga om ljud. Syrsans fräna ljud. Bellman 4: 76 (1782). (Hans) fräna jämtlandsbrytning. Lindquist Dagsl. 2: 158 (1900). Högberg Vred. 3: 252 (1906).
c) (föga br.) om känselförnimmelser l. dyl. Han .. svettades starkt i den fräna vårluften. Öberg Son. 48 (1905). Rymden vibrerade och en frän kyla förnams ett ögonblick. Janson FörstaMän. 7 (1906).
d) (tillf.) om ngt sett. Men nu på allvar du sett altså / Den fräna, blodiga, gamla synen. Bååth GrStig. 167 (1889).
3) i överförd anv.: som har en mer l. mindre obehaglig (om viss grad av hänsynslöshet l. överlägsenhet o. d. vittnande) skärpa l. poängtering; sträv, amper; arrogant; äv.: snäsande, avvisande; stundom närmande sig bet.: cynisk, ohöljd. Tonen i hans svar var tämligen frän. En frän kritik. En något frän nationalism. Visa sig frän mot ngn. (En) skärpa i polemiken, hvilken .. då personliga förhållanden spela in stegras till fränaste hätskhet. CCavallin i SDS 1904, nr 13, s. 2. Hur Luther var härlig i all sin ibland något fräna blodfullhet! VNorström (1910) hos Liljedahl Norström 2: 146. Han var tvär, frän, ibland rent av fräck. Koch Arb. 285 (1912). Scener av den fränaste naturalism. FBöök i SvLittH 2: 104 (1919).
1) till 1. Dahlman Reddej. 96 (1743). särsk. (†) till 1 b slutet, om otukt. Edher groffwe fränheet. Ernhoffer Ench. 107 b (1591).
Spalt F 1702 band 8, 1926