Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FUGA fɯ3ga2, äv. 40 (fu´ga Weste, fúga Dalin), r. l. f.; best. -an; pl. -or (Envallsson MusLex. (1802) osv.) ((†) -er Londée Kellner 24 (1739)).
Etymologi
[av it. fuga, av lat. fuga, flykt; namnet givet på grund därav att temat uppträder än här, än där i de olika stämmorna]
mus. flerstämmigt musikstycke vari ett efter kontrapunktikens regler bildat tema upptages av en stämma o. sedan periodiskt upprepas i de övriga på olika tonhöjd. En fuga av Bach. Serenius Y 1 b (1734). Den polyfona musikens fulländning vinnes .. genom .. (kontrapunktens och efterhärmningens) förening i Fugan. Ljunggren Est. 2: 342 (1860). — jfr DUBBEL-, KORAL-FUGA m. fl. — särsk. bildl. Epismens och Dramatismens Enhet kan kallas den poetiska Fugan. CJLAlmqvist i Hermes 1821, 2: 209. Höstens fugor. Karlfeldt FlBell. 47 (1918).
Ssgr (mus.): A (numera föga br.): FUG-MOTIV, se B. —
-MÄSSIG. (†) fugaartad. Mecklin BegTonk. 77 (1802). —
-SATS, -TEMA, se B.
B: FUGA-ARTAD, p. adj. Fugaartade .. orgelkompositioner. Norlind MusLex. 58 (1912). —
-FORM; pl. -er. —
-MOTIV. (fug- 1880, 1888) —
-SATS. (fug- 1850) Mecklin BegTonk. 77 (1802). —
-STIL. —
-TEMA. (fug- 1862) Bauck 1MusH 117 (1862).
Avledn.: FUGATO040 l. 032, n. [av it. fugato, eg. p. pf. till fugare (se FUGERA)] mus. (vanl. i ett större tonstycke av homofon form ingående) kort sats behandlad i (ofta mindre strängt genomförd) fugastil. NF (1882). —
FUGERA, förr äv. FUGIERA (Weste (1807: Fugierad, p. adj.), Meurman (1846: Fugierad, p. adj.)). [jfr t. fugieren, fr. fuguer, av it. fugare] mus. komponera, utarbeta (ett musikstycke l. en sats o. d.) ss. fuga l. i fugastil; nästan bl. i p. pf. ss. adj.: utarbetad ss. fuga, fugaartad. En fugerad koral, sats. Euterpe 1: 9 (1823). Den vackra mellansatsen med sin fugerade stil. PT 1904, nr 40 A, s. 3.

 

Spalt F 1747 band 8, 1926

Webbansvarig