Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FULLBORDIG, adj. -are.
Ordformer
(-ig(h) 1541—1786. -ug(h) 1526)
Etymologi
[fsv. fulbordhogher, till FULLBORD(A), adj.]
(†) fullkomlig; slutgiltig. En fulkommen man, then ther är vthi Christi fulboordughe ållers mååt. Ef. 4: 13 (NT 1526; Bib. 1541: fulbordigha). The hollendere ære begærendhe ith effuigth bebundt och friidt medh oss och riichit huilket the begære fulbordugh stadfestelsze paa. GR 3: 309 (1526). AAAngermannus Tillegn. B 1 a (1587). Otron hindrar ibland vår tros fullbordiga tilväxt. Nicander GSann. 104 (1767). Det mest vackra vi känne, det fullbordigaste af all ting på vår jord. Menniskoskapnaden i sin friskhet. GJAdlerbeth (1786) hos CAEhrensvärd 112. — försigkommen. At .. någhor fåå icke wore så fulbordigh at the strax rett fatta .. kunna then andeligha födha som han them giffuit haffuer. LPetri DialMess. 94 b (1542).
Avledn.: FULLBORDIGHET, f. (-ug-) (†) fullkomlighet. Therföre wiliom wij .. tagha thz (dvs. den lära) före som til fulboordugheten dragher. Ebr. 6: 1 (NT 1526; Bib. 1541: fulkomligheten). OPetri 1Post. 123 a (1528).

 

Spalt F 1805 band 9, 1926

Webbansvarig