| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FUMLA fum3la2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (tillf., Lindqvist BakMoln. 26 (1911)); jfr FUMMEL, sbst.1
på ett tafatt l. otympligt l. osäkert sätt hålla sina händer l. fingrar i värksamhet (med ngt som man tager i l. rör vid), fubbla; äv.: på ett otympligt sätt leta l. söka (efter ngt med handen l. händerna l. fingrarna) l. röra l. rota (i ngt); äv. allmännare l. oeg.: bära sig tafatt l. otympligt åt i sina rörelser, snubbla. Serenius (1741). Kund’ du dig då intet försvara, / Men fumla och slogs som en so? Bellman 3: 96 (1769, 1790). Och snälle springarn efter tygeln tumlar / I lydig sväng och ej på foten fumlar. Kullberg Tasso 1: 175 (1860). Han begynte fumla i sina fickor. Benedictsson Folkl. 75 (1887). Och Jonte han fumlade / druligt med tömmen, / och Brunte han drumlade / framåt i drömmen. Fröding Guit. 34 (1891). Melin VikSaga 82 (1910). — särsk. bildl.
a) (vard.) vara l. visa sig osäker (i fråga om ngt); numera bl. ngn gg i förb. med prep. på: taga fel på (ngt). (I saknad) af .. nödiga Lexica .. fumblade lärjungarne om tiä(n)lig ord, tagandes the otiänliga för the lämpliga, och the värsta för the bästa. Broman Gl. (1736). I regeringskansliet fumlar man icke på det löpande årtalet så sent på året. KyrkohÅ 1917, s. 116.
b) (föga br.) klåpa, fuska (med ngt); förr äv. i förb. med prep. över: visa oskicklighet i fråga om (ngt)? (Pastor) hadhe fumlat öffuer then saken (dvs. det att en dräng ’kastat upp’ under predikan), och lagdt honom fögha straff uppå. KyrkohÅ 1915, s. 373 (1621). Dalin (1851). Ej vi artister, helst vi små, / Med arabesker fumle. Gellerstedt GVis. 122 (1900).
Spalt F 1822 band 9, 1926