FUNDATOR funda3tor2, m.||ig.; best. -n, i best. anv. äv. utan slutartikel; pl. -er fun1datω4–rer.
Etymologi
[ytterst av lat. fundator, till fundare (se FUNDERA, v.1)]
(numera bl. arkaiserande vid skildring av ä. förh.) grundläggare; stiftare. Det som framfarne Konungar sampt Städernes Fundatorer hafwa till Borgerskapetz allmänna bruk och nytta gifwit och förordnat. LReg. 313(1687). WoJ(1891).
