Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FUNDERA funde4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v.2 -ade. vbalsbst. -AN (föga br., LäsnHem. 1902, 2: 55, Söderblom StundVäxl. 1: 188 (1909)), -ANDE, -ING (se avledn.); -ARE (se avledn.).
uppgå i tankevärksamhet (särsk. i syfte att tänka ut ngt l. att komma till klarhet i ngt), tänka, spekulera; hängiva sig åt eftertanke l. eftersinnande; vara försjunken i tankar. Sitta och fundera. Hur han funderade, lyckades han aldrig lösa problemet. Fundera hit och dit. Det är ingenting att fundera över. Columbus Ordesk. 7 (1678). Å, din stålle! lät bli att fundera: / Drick och parlera: / Klang! slå i mera. Bellman 5: 111 (c. 1775). Jag tror i denna sak att kunna finna sig, / Behöfva herrarna fundera några dagar. Remmer Theat. 2: 25 (1809, 1815). Jag funderade och skref åtminstone två timmar. De Geer Minn. 1: 101 (1892). Han funderade och grubblade … Hans panna .. lade sig i veck under de ljusa lockarna. Lagerlöf Drottn. 227 (1899). — jfr SMÅ-, UT-FUNDERA. — särsk.
a) i uttr. fundera på ngt, ägna eftertanke åt ngt, tänka på ngt, spekulera på ngt; taga ngt i övervägande l. betraktande; äv.: vara betänkt på ngt, umgås med planer på ngt; stundom: undra över ngt, finna ngt besynnerligt. Jag skall fundera på saken. Lind (1749). En bof, som i sin enslighet på intet annat funderar, än at föda olyckor, och giöra ondt. Bergeström IndBref 348 (1770). Sannerl. är icke detta en sak at fundera på! Porthan BrefCalonius 29 (1793). Hvad står ni der och funderar på? Hagberg Shaksp. 2: 155 (1847). Jag har ofta funderat på det, funnit det besynnerligt. Björkman (1889). Jag har funderat på att taga vägen genom Östbo härad. Rydberg Vap. 33 (1891).
b) (†) i uttr. fundera med ngn, närmande sig l. övergående i bet.: överlägga med ngn. Jag har funderat med Gubben hvad som kan vara att göra. Kellgren (SVS) 6: 140 (1785). Wetterbergh Penning. 485 (1847).
FUNDERA UT010 4. tänka ut; äv. (tillf.): gm funderande komma underfund med (ngt l. ngn). Dalin Arg. 1: 290 (1733, 1754). Jag har funderat ut åtta eller nio förnuftiga ord, som jag vill säga er. Hagberg Shaksp. 2: 59 (1847). En mystisk svartmuskig herre, som jag hade svårt att fundera ut. Cederschiöld Maghreb 12 (1918). jfr UTFUNDERA.
1) (tillf.) person som tycker om att fundera (o. framställa sina funderingar). Skrifklådige funderare i offentliga saker. Eichhorn Stud. 1: 70 (1869).
2) (ngt vard.) akt av funderande; eftertänkande, eftersinnande; särsk. i uttr. ta(ga) sig en funderare. Frun ref sig bak örat, tog sig en funderare, kände på sin hårkorg. Ahrenberg Stud. 117 (1878). Efter en sista funderare reste han sig upp. Tavaststjerna HårdaT 191 (1891). —
FUNDERING, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1829), r. l. f. vanl. konkretare: idé, infall, plan; ofta i ringaktande mening; i sht i pl.: idéer, tankar, planer, griller. HSH 7: 233 (c. 1750). Med blindt nit omfatta den första tyska Professors funderingar, som kungör att han funnit den absoluta kunskapskällan. Leopold 4: 297 (c. 1820). De norska funderingarna på särskilda utrikesministrar lära väl icke stå tillsammans med föreningens (dvs. den svensk-norska unionens) fortvaro. De Geer Minn. 2: 274 (1892). —
FUNDERLIG, adj. (†) fundersam. Der kring ett bord bland bläck och linjaler och stämplar och papper / Sutto, med pennor i hand, funderliga fyra gestalter. Nicander Minn. 1: 310 (1831). —
FUNDERSAM, adj. eftertänksam, tankfull. Se fundersam ut. Bellman 5: 243 (1779). Med fundersam uppsyn. Palmær Eldbr. 196 (1847). SDS 1900, nr 520, s. 3.
Spalt F 1829 band 9, 1926