Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FUNK l. FUNKE, m.; pl. -ar.
Ordformer
(fonkar, pl. 1681. funk 1644. fun(c)ke 1586—1649. fun(c)ka(r), pl. c. 1620—1668)
Etymologi
[av ä. t. funk(e), lättsinnig människa, skälm, möjl. identiskt med ä. t. funk, fink, i avljudsförh. till fink(e), fink, lättsinnig människa (se FINK)]
(†) goddagspilt, lebeman, vivör; filur, skälm; äv.: storkaxe? En welligh Funcke och grott Hans (dvs. storkaxe). ASimonis SiälÖrt. V 4 a (1586). Caniker och slijka funkar. Prytz G1 G 3 a (”G 4 a”) (1621). Prelater, sådana funckar, / Som leffua i så wellust stoor. Därs. H 1 a. Landzdommaren heet Magnus Munk / Som war en listigh Man och Funk. Olffson Christiern 155 (1644). Är jagh icke een Funke braff / Som så i dryck ey swijker? Brasck TyKr. I 2 b (1649). Förnemliga fonkar (dvs. storkaxar?) som komma (till bröllopet). VDAkt. 1681, nr 338.

 

Spalt F 1831 band 9, 1926

Webbansvarig