Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FUNT fun4t, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er Tegel G1 2: 278 (1622), Swedberg SabbRo 228 (1690, 1710)).
av sten (stundom metall l. trä) förfärdigad, till inventarierna i en kyrka hörande, mer l. mindre konstnärligt formad o. utsmyckad behållare, ursprungligen avsedd att tjäna ss. dopkärl (vid dop gm neddoppning), numera bl. använd ss. fotställning för dopkärlet (dopfatet, dopbäckenet); dopfunt; dopkar. VocLib. avd. 47 (c. 1580). Han leet .. göra een Funt aff spräcklot Marmorsteen. Lælius Bünting Res. 2: 124 (1588). Hildebrand Medelt. 3: 484 (1901). — jfr DOP-, DÖPELSE-, KOPPAR-, STEN-, TRÄ-, TÄLJSTENS-FUNT m. fl.
-KAR. [fsv. fontkar] (numera knappast br.) dopfunt. LPetri Kyrkiost. 69 a (1566). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 415 (1868). —
-KITTEL. (funt- 1528—1789. funte- 1628—1682. funts- 1583 (: Fwnds-)) (†) dopskål att ställa i dopfunten; äv. användt om dopfunten. OPetri GudzOrdh D 4 a (1528). Een Funtkiätel och messingz becken der uthi. VDAkt. 1681, s. 281. Därs. 1789, nr 60. —
-KOR. (†) i kyrka: avdelning för dopfunten. BtÅboH I. 1: 81 (1615). Nu är choren i Vhråsa kiorkia aff manfolkz och quinfolkz stoolar, så och funtchoren helt och hållet förbyggder. VDAkt. 1656, nr 12.
B (†): FUNTE-KITTEL, se A.
C (†): FUNTS-KITTEL, se A.
Spalt F 1834 band 9, 1926