| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FUNTA fun3ta2, v. -ade.
(starkt bygdemålsfärgat i vissa trakter)
1) bilda, dana; ordna. Lundell (1893). När nu en högre makt funtat saken så bra, att (osv.). Norrman Bellm. 204 (1907).
2) opers. refl.: arta sig, skicka sig, ordna sig, bära till (så l. så). Om det nu skulle funta sig så, att den der Haleys häst skulle sätta sig på tvären. Callerholm Stowe 56 (1852).
Spalt F 1834 band 9, 1926