Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FURA, sbst.2, r. l. f.; best. -an.
Etymologi
[sv. dial. fura (Smål., Blek.), fure (Skåne), fur(r)o, furu, fur (Finl.), knut, fnurra (på tråd); jfr sv. dial. fur, v. (Finl.), trassla, furr, v. (Finl.), tvinna garn, snurra omkring, fura sej (Skåne, Blek.), fur(r)a sä (Finl.), fnurra sig, trassla sig, ävensom sv. dial. fured (Skåne), hopvriden, knutig, fur(r)o (Finl.), fnurrig, trasslig]
(†) knut. Ihre (1769). — särsk. bildl.: (liten) missämja; ”fnurra på tråden”. Såsom Wederparten Clariss. Mag. Enevaldus behagat haf(ve)r i sin inlaga att uthelåta sielffwa ohrsaken till then fuhran os emillan. VDAkt. 1678, nr 344.

 

Spalt F 1839 band 9, 1926

Webbansvarig