Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FURE fɯ3re2, n.; best. -et.
Ordformer
(f(h)ore 1544—1548. fure 1545 osv.)
Etymologi
[jfr sv. dial. före (Västergötl.), fere (södra Sv.), fyre (Gotl.); till FUR; med avs. på bildningssättet jfr BJÖRKE, BOKE, EKE m. fl. I bet. 1 är ordet möjligen i vissa fall etymol. identiskt med FURU (se FUR)]
1) (†) = FUR 2. Wore the (dvs. skeppen) icke alle aff Eek, så motte en part bliffwe aff godt fhore. GR 16: 290 (1544). Thet som är giordt aff Fure eller Tall. Linc. (1640; under abiegnus). Ihre (1769).
2) (starkt bygdemålsfärgat i södra o. mellersta Sv.) (liten) furuskog; furudunge. SFS 1887, Bih. nr 61. Afklädningsplats i furet, som går ända ned till stranden. Carlsson Skåne 155 (1905).
Ssgr, se under FUR ssgr.

 

Spalt F 1841 band 9, 1926

Webbansvarig