| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FÅFÄNGA få3~fäŋ2a, r. l. f.; best. -an; pl. (utom i bet. 6 numera bl. ngn gg tillf. i bet. 5) -or (Sylvius Mornay 665 (1674; i bet. 4, konkretare), Frey 1850, s. 186 (i bet. 5), Lundin SthmMinn. 1: 60 (1904; i bet. 6)).
1) (†) motsv. FÅFÄNG 1: sysslolöshet; stundom övergående i bet.: lättja. Somlighe jbland idher .. arbeta intet, vthan driffua fåfengio. 2Tess. 3: 11 (Bib. 1541; NT 1526: gå och slancka; Bib. 1917: allenast syssla med sådant som icke kommer dem vid). Förmana Föräldrar, at de ingalunda låta sine Barn uti Lättia, Sielfzwåld och Fåfänga förnöta sine Ungdoms Åhr. Skolordn. 1693, s. A 2 a. Schultze Ordb. 1031 (c. 1755). (Sv.) Gå i fåfängan, (lat.) Ab opere vacare. Sahlstedt (1773). LoW (1862; med hänv. till sysslolöshet). — särsk. övergående i bet.: ledighet; ledig(a) stund(er). Thet som .. är krokot och quistugt, thet vthsnijdher .. (timmermannen) likwel flijteligha j sinne fåfengio. LPetri SalWijsh. 13: 13 (1561). Wollimhaus Ind. (1652).
a) i uttr. i, ngn gg äv. med fåfänga(n) (jfr 3 slutet), förgäves, utan resultat. Sylvius Curtius 654 (1682: medh fåfängian). Utjordar och ödemarker, där en hop folk arbeta och träla i fåfänga. Sahlstedt Veckobl. 1767, nr 3, s. 9. LBÄ 11—13: 51 (1798).
b) konkretare: gagnlöst arbete l. företag. Sedhan är ock thet fåfengia, at en sökier ther hielp, som ingen är. LPetri 4Post. 33 b (1555). Sedhan föll graffven ighen, och var altså ett förgäffves arbethe och en stoor fåfängia. Gyllenius Diar. 195 (c. 1660).
3) (†) motsv. FÅFÄNG 4: onödighet; äv. konkretare: ngt onödigt. Som vi kunne beqvämligen bruka de vanliga Latinska bokstäfver, .. så är ju en fåfänga, att inrätta andra. Hof Skrifs. 118 (1753). — särsk. i uttr. i fåfänga(n) (jfr 2 a), onödigt, i onödan. Han .. hölt .. i fåfängian och fredelig tijdh mycket krijgzfolck. Gustaf II Adolf 85 (c. 1620). Svär ej något i fåfängan, när hvarken Guds dyrkan, eller ägen och andras välfärd thet kräfver. Lallerstedt Dygdel. 90 (1746). Agardh ThSkr. 1: 20 (1842, 1855). jfr: Skal man ock bruka Gudz nampn, så skeer thet icke thes heller annars än til fåfengio, At ingen kan snart tala itt ord; ähuru fåfengt thet är, med mindre han moste, leggia ther en dyran eedh vppå. LPetri 2Post. 14 a (1555); jfr 4.
4) (†; se dock a) motsv. FÅFÄNG 5: värdelöshet, fåfänglighet (se d. o. 3), tomhet, intighet; förgänglighet; ofta konkretare: ngt värdelöst, flärd, tomt prål, strunt(saker), lappri(saker), obetydlighet(er); tomt o. värdelöst prat, påfund. Mycken slijk fåfenga war ther vti scriffuit. Svart G1 144 (1561). Öfwa sqwaller och annan fåfängia. Kyrkol. 28: 11 (1686). De, som äro skickelige, at underrätta Eder om verldenes intet och fåfänga. Tessin Bref 1: 272 (1753). (Sv.) Förnöta tiden i fåfänga, (fr.) s’amuser à des riens, bagatelles. Schulthess (1885). — särsk.
a) (fullt br.) i uttr. fåfängans marknad (numera ofta anslutet till 5), om denna världens tomhet o. flärd; äv. om plats o. d. där flärd råder l. där människorna få tillfälle att tillfredsställa sin fåfänga. Bolin Thackeray Fåfängans marknad (1849; boktitel). Vanity Fair, Fåfängans marknad, tillhör de bevingade orden, väl till en del på grund af Thackerays så benämnda roman, men dock naturligtvis egentligen genom den ursprunglige sagesmannen i ”Kristens resa”. Ahnfelt BevO 164 (1879). En riktig fåfängans marknad t. e. om en bal i stora världen. Östergren (1923).
b) i fråga om skrock o. d. Bedragandes .. många både unga och gambla med theras kocklerij, signelse och annor sådana fåfängio. Lagförsl. 548 (c. 1606). Girs G1 64 (c. 1630). (Kvinnor bliva ofta sjuka) men at dhet så seerdeles skall hända dhem emoot stoore högtijder fram för elliest är een fåfängio. BtFinlH 2: 361 (1671). TWestbladh (1774) i Fatab. 1915, s. 34.
c) i fråga om leverne, övergående i bet.: lättsinne; lättsinnigt leverne. (En väktare bör icke) dricka eller annor Fåfängia drifwa. Rudbeckius KonReg. 472 (1620). Tagha ööl och brennewijn, eller annan fåfengio före. L. Paulinus Gothus ThesCat. 42 (1631). (Sv.) Fåfängia. (t.) Leichtfertigkeit. Schroderus Dict. 23 (c. 1638). Fruchtande, at han genom elakt sellskap och fåfengia åter torde falla i synder. Münchenberg Scriver Får. 229 (1725).
5) motsv. FÅFÄNG 8: svaghet för yttre företräden l. för att bli uppmärksammad l. hedrad; inbilskhet, äresjuka; särsk. med avs. på utseende, kläder, prydnader o. d.: överdriven månhet om det yttre. Tillfredsställa, smickra ngns fåfänga. Sårad fåfänga. Var och en har sin lilla fåfänga. Högfärd och fåfänga hafva .. infört at .. framdraga en längd af förfäder (i äreminnen). Höpken 1: 240 (1771). Ärelystnad är begäret efter utmärkelse och beröm. Fåfänga .. begäret att utmärka sig genom små, obetydliga företräden, och att gerna visa dem för andra. Enberg SvSpr. 339 (1836). Fåfängan är små sinnens ärelystnad. Tegnér (WB) 9: 5 (1840). Ett bortskämdt genis lilla och löjliga fåfänga. Levertin 11: 42 (1888). — jfr AUKTORS-, FÖRFATTAR(E)-, HÄRSKAR(E)-, KONSTNÄRS-, LÄRDOMS-, NATIONAL-FÅFÄNGA m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. draga fåfänga av ngt, känna sig smickrad av l. stolt över ngt. Hennes man som icke drog en ringa fåfänga af sin hustrus lysande fräjd. Leopold 3: 469 (1794, 1816). (Journalens) Författare böra äfven kunna draga mycken fåfänga af usla och råa scribenters smädelser. JournSvL 1800, s. 281.
b) (föga br.) med inf.-bestämning, övergående i bet.: av fåfänga dikterad lust l. strävan att … Fåfängan att synas qvick. Stenhammar 96 (1792). Den, som .. har ingen fåfänga att heta ofelbar. Wallin Rel. 4: 460 (1834). De drifvas dertill af den vansinniga fåfängan att derigenom bland mängden förvärfva sig anseende som helgon. Lundgren MålAnt. 2: 122 (1872).
6) (förr) benämning på lusthus l. paviljong o. d. (jämte trädgårdsanläggningar). Just där det nya bränneriet är anlagdt, var förut den bekanta Rudbeckens fåfänga. GJEhrensvärd Dagb. 1: 146 (1776). Mera tillfälliga uppehållsorter voro .. de s. k. fåfängorna, trädgårdar med lusthus, anlagda på toppen af bergshöjder i stadens utkanter. Sthm 3: 336 (1897).
Spalt F 1964 band 9, 1926