| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FÅLE få3le2, m. l. r.; best. -en ((†) fåln, i vers Bellman 2: 150 (1783), Cygnæus 7: 256 (1841)); pl. -ar.
unghäst (innan den börjat tagas i arbete; vanl. i åldern 1—3 år, mindre ofta om yngre), föl; stundom särsk. om unghäst av manligt kön; äv. om ungdjur av åsna, zebra o. dylika hästen närstående djur; i de ä. bibelöversättningarna vanl. om ung åsna, äv. om ung kamel; numera, utom i bibliskt o. bygdemålsfärgat spr., bl. i bet.: springare (se nedan). (I) warden .. finnandes en fola bunden. Mark. 11: 2 (NT 1526; gr. πῶλον, Luther: Füllen; Bib. 1917: åsnefåle). Oxar och folar ther åkren medh brukas. Jes. 30: 24 (Bib. 1541; Luther: Füllen, Vulg.: pulli asinorum; Bib. 1917: åsnorna). Folar och Yngslen. IErici Colerus 1: 135 (c. 1645). Di värsta sto bära di skönaste fålarna; alltså skall min fru mor få se, hocka sköna barn jag skall få. Horn Lefv. 106 (c. 1657). Fåhlan (hålles) 2 dygn från Stodet, och släppes til at en gång dya sig väl mätt. Salander Gårdsf. 27 (1727). 2:ne Fålar i 3:dje året en föllja i 1:sta året. VexiöBl. 1819, nr 45, s. 4. MeddNordM 1893—94, s. 131 (om föl av gotländsk skogsruss). jfr FODER-, HINGST-, HÄST-, KAMEL-, UNG-, ÖLANDS-FÅLE. — särsk. (i högre stil., fullt br.): häst, ofta med bibet. av att den är ung o. yster, springare. JGHallman Vitt. 12 (c. 1756). Jag äger blott en fåle, / Men yr som all di skam. Kellgren 1: 118 (1788). Carleson är icke det enda exempel jag sett på huru statsrådsselen förmår göra äfven de ystraste fålar spakare. De Geer Minn. 2: 175 (1892); jfr slutet. jfr SPRAK-FÅLE. särsk. mer l. mindre bildl., om man. Wingård Minn. 1: 17 (1846).
-UNGE. (†) fölunge; jfr FÅLSUNG. Serenius (1734; under horsecolt). Dalin (1851). Lundegård DrMarg. 2: 196 (1906; i skildring av medeltida förh.). —
-UNGE-FÖTTER, pl. (fålunga- 1824—1831. fålunge- 1845. fålungs- 1762) (†) växten Caltha palustris Lin., kabbelek; jfr FÅLSUNG-FÖTTER. Rothof Bbb 1 a (1762). Dybeck Runa 1845, s. 67 (antecknat fr. vissa trakter av Västmanl.).
B: FÅLA-FOT (fål- c. 1870. fåla- 1709—1905. fåle- 1751) (†; se dock slutet) en (ung) hästs fot. Jesus drog sig öfver ett leed, / Så illa han sin fåhlafoot wreed. Landsm. 2: XLVI (1709; i en besvärjelse). särsk. [anledningen till namnet är bladens form; jfr namnet ”hästhov” på samma växt] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i pl.: växten Tussilago Farfara Lin., hästhov. Linné Vg. 20 (1747; fr. Västergötl.). BotN 1896, s. 10 (fr. sydvästra Finl.). Lundegård DrMarg. 1: 78 (1905; i skildring av medeltida förh.).
C (†): FÅLE-FOT, se B.
Spalt F 1983 band 9, 1926