Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FÅN 4n, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[bildat till FÅNE; med avs. på det neutrala genus jfr FJOLL, sbst.1 — Jfr FJÅN]
(vard., föraktligt) dumbom, ”dåre”. Min kära Gosse blif et Fån, / Så går dig all ting väl i händer. Kellgren 2: 161 (1780). Bellman SkrNS 1: 33 (c. 1770). Jag satt som ett fån och hade ingenting annat att göra än spela enfaldig, ja jag behöfde knappast spela. GHT 1897, nr 294 C, s. 2.

 

Spalt F 1988 band 9, 1926

Webbansvarig