| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FÄRM fær4m, adj. -are; adv. -T.
1) (†) fast, stadig; orubblig. Så fermer rider Helmer i sadelen. SvFolkv. 1: 264. En hederlig och ferm fred. Nordberg C12 2: 473 (1740; sannol. efter handl. fr. 1714). En slipprig bana .. som leder till lyckan, om han går fermt på fötterna. Kellgren (1783) i 2Saml. 7: 97. (Höppener) höll sin hufvudprincip ferm, vek hvarken till höger eller venster. BL 6: 334 (1840). Hagberg Shaksp. 10: 342 (1850).
2) (†) ståndaktig, icke vankelmodig, icke tveksam, bestämd, beslutsam; ihärdig; äv.: som vittnar om ståndaktighet osv. Emporagrius JDelaGardie R 2 b (1652). Han är mera argsint än ferm. GJEhrensvärd Dagb. 1: 259 (1779). Detta ferma språk misshagade väl friherrinnan något. Cederborgh UvT 3: 36 (1810). Kära Tante! — svarade Axel artigt, men fermt. Knorring Cous. 2: 45 (1834).
3) (†) kraftfull, manlig, käck, djärv, ”kavat”. I allmänhet agerade Drottningens (dvs. Ulrika Eleonoras) och Arfprinsens parti fermt, men deremot Hertigen (av Holstein) lamt. HSH 7: 251 (c. 1750). Så ärbjuder sig en ferm älskare. SP 1779, s. 68. Schulzenheim SvSprSkrifs. 103 (1807). Gynther ConvHlex. (1846).
4) om person med hänsyn till färdighet: säker, (övad o.) skicklig, rutinerad; numera bl. (ngt vard.) med anslutning till 5: flink l. rask o. säker. Räkna färmt. KKD 3: 218 (c. 1710). Et Instruments ferma handterande. SP 1779, s. 1160. Han .. är säker bokförare, ferm räknare. AB 1845, nr 221, s. 4. Många Karagasser (äro) rätt ferma i Mongoliskan. Castrén Res. 2: 373 (1848). Berndtson (1880).
5) (ngt vard.) rask (i vändningarna), hurtig, flink, rapp, kvick; ss. adv. stundom (i sht förr) närmande sig bet.: utan svårighet, lätt; numera nästan bl. i fråga om utförande av ngt. Färm i att expediera. Expediera färmt. Färm expedition. Ordern efterkoms punktligt och färmt. Han sielffver fåår migh fermt i hender / Medh desse ord. UHiärne Vitt. 126 (1665). Någre ferme grep att lossa de Geswinde skotten. VDAkt. 1724, nr 542. At handtera all ting fermt och precist. Björn FörfYngl. 70 (1792). Han var .. rask och ferm i alla sina rörelser. Wetterbergh GNord 92 (1862). Ferm, som en olycka. Granlund Ordspr. (c. 1880). Mors ferma fingrar forma rosenknoppar. RArbman (1914) hos Arbman Silv. 7. — särsk. (mindre br.) i uttr. vara färm att göra ngt l. med att göra ngt, icke vara sen till att göra ngt, genast vara färdig att göra ngt. (Skåningen) var .. färm att draga ur fickan ett stort stycke limpa och dito ost. Törneros Brev 2: 133 (1827; uppl. 1925). Quennerstedt C12 2: 122 (1916).
Spalt F 2178 band 9, 1926