Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FÄRMITET fær1mite4t, r. l. f.; best. -en; äv. FÄRMETÉ -mete4, r. l. f., best. -n l. -en.
Ordformer
(ferm- 16641923. färm- 1911 osv. -itet 1664 osv. -etet 18461888. -eté (-ete) 17161923. -ité 18091826)
Etymologi
[av fr. fermeté, avledn. till ferme (se FÄRM)]
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara färm.
1) (†) till FÄRM 1 o. 2. RARP 9: 159 (1664). Swedberg Schibb. 271 (1716). Stadga och fermeté i karakteren. Geijer I. 1: XIV (1802). WoJ (1891).
2) till FÄRM 4; numera nästan bl. (ngt vard.) med anslutning till 3: med raskhet l. snabbhet förenad säkerhet. (Hushållerskan) är försedd med hedrande bevis om sin fermete. GT 1788, nr 75, s. 4. Uti sällskap (i Viborg) talas språken med fermité. AvHauswolff (1809) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 261.
3) (ngt vard.) till FÄRM 5. Med stor färmitet. Andersson (1845; angivet ss. en oriktig anv. av ordet). Smedman Kont. 7: 32 (1874).

 

Spalt F 2179 band 9, 1926

Webbansvarig