| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FÄRMITET fær1mite4t, r. l. f.; best. -en; äv. FÄRMETÉ -mete4, r. l. f., best. -n l. -en.
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara färm.
1) (†) till FÄRM 1 o. 2. RARP 9: 159 (1664). Swedberg Schibb. 271 (1716). Stadga och fermeté i karakteren. Geijer I. 1: XIV (1802). WoJ (1891).
2) till FÄRM 4; numera nästan bl. (ngt vard.) med anslutning till 3: med raskhet l. snabbhet förenad säkerhet. (Hushållerskan) är försedd med hedrande bevis om sin fermete. GT 1788, nr 75, s. 4. Uti sällskap (i Viborg) talas språken med fermité. AvHauswolff (1809) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 261.
3) (ngt vard.) till FÄRM 5. Med stor färmitet. Andersson (1845; angivet ss. en oriktig anv. av ordet). Smedman Kont. 7: 32 (1874).
Spalt F 2179 band 9, 1926