Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FÖGA fø3ga2, sbst.1 ((†) f. GR 11: 262 (1537)).
Ordformer
(fög(h)a 1526 osv. fög(h)o (eg. oblik kasusform) 1526—1693. föia c. 1585)
Etymologi
[fsv. fögha, f.; liksom d. føje, sbst., av mnt. vōge (med ö-ljud), f., sammanfogande, passande sätt m. m., till vōgen (se FOGA); jfr FOG, sbst.1 o. 2]
1) (†) hovsamt sätt, hovsamhet; jfr FOG, sbst.1 2. Hwilchet thu .. med lempe och föghe må giffue Grefwen tilkenne. GR 15: 546 (1543).
2) (†) berättigande, skäl, fog (se FOG, sbst.1 6). Och kunne eller wette wij icke dherföre med ingen föge, skeel eller rett, att fortage thomm sådana Seglatz. GR 11: 262 (1537).
3) [liksom d. falde till føje efter mnt. in de vōge vallen] (i sht i skriftspr.) i uttr. falla till föga (förr äv. till fögo), (bekväma sig till att) giva efter, uppgiva sitt motstånd, giva med sig, underkasta sig, ”krypa till korset”, ”taga till bönboken”. SvFolkv. 1: 454. Therföre full han til fögha. OPetri MenFall M 8 a (1526). Alt hvad, som satte sig til motvärn, blef nedherhuggit: Hedningarne föllo hopetals til föga, låtande döpa sig af de Svenske Präster. Dalin Hist. 2: 180 (1750). Äfven .. (fogden på Västerås slott) föll genast till föga och uppgaf slottet (till Engelbrekt). Schück i 3SAH 26: 171 (1914).

 

Spalt F 2234 band 9, 1926

Webbansvarig