| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FÖNA, r.; best. -an.
(i Finl.) på marken kvarvarande vissna rester av örter från föregående år; av mögel o. multnade broddspetsar bestående hinna som kvarligger på marken efter snösmältningen om våren. Det var vår. .. på ängarna låg fönan ännu och släpte endast maskrosen och hundflokan igenom sitt grå täcke. Ahrenberg Stockj. 125 (1892). jfr: I dag fick han lof att .. räfsa i hop fjol års fönan som eljes låg och rötte på ängarna och icke lät gräset komma fram. Dens. Öst. 59 (1890). —
Spalt F 2265 band 9, 1926