förblända

Publicerad 1927

FÖRBLÄNDA förblän4da l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förblä´nda Weste; förblä`nnda Dalin), v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, äv. konkretare, Hiärne 2Anl. 117 (1702), Rydqvist Tid. 2: 200 (1840)), -ING (†, om tillståndet att vara förbländad. Schroderus Os. 2: 661 (1635)), -NING (se avledn.); -ARE (se avledn.).

Etymologi

[liksom d. forblænde efter mnt. vorblenden l. t. verblenden; jfr FÖR- II B]

1) (numera bl. i vitter stil) tillfälligt l. övergående betaga (ngn l. ögat) synen l. synförmågan, blända; numera bl. i mer l. mindre bildl. l. överförd anv.: (gm prakt, lysande egenskaper, glänsande vältalighet o. d.) göra ett överväldigande intryck på (ngn), dåra, tjusa, intaga; förr äv.: förblinda, förvilla, vilseleda; jfr FÖRBLINDA 2. Genom dieffuulens swick .. worden förblendat. AAAngermannus VthlDan. Förspr. c 2 b (1592). Höken, mera omtänkt på frihet och hämd, än förbländad af glitter, gull och ädla stenar. Tessin Bref 1: 162 (1752). Ögonen förbländades af eld och rök. Fischerström Mäl. 9 (1785). Er rikedom förbländar mig icke. Stiernstolpe DQ 2: 128 (1818). Ett förbittradt eller förbländadt partisinne. Bolin Statsl. 1: 247 (1870). (Den) förbländande ståten i den poetiska målningen. Andersson GrDram. 25 (1890, 1910).

2) [efter motsv. anv. i t.] tekn. övertäcka, bekläda; särsk. med avs. på muryta: bekläda med förbländtegel. Ahlström Eldsl. 162 (1879). TT 1884, s. 160. 2NF 28: 629 (1912).

3) (†) mil. förskärma; jfr FÖRBLINDA 4. AOxenstierna 1: 106 (1625).

Ssg: (2) FÖRBLÄND-TEGEL. tekn. tunnare, vanl. ihåligt, av bränd ädlare lera tillvärkat tegel, företrädesvis användt till beklädning av fasadytan av mur. SDS 1894, nr 303, s. 1. 2UB 7: 142 (1903).

Avledn.: FÖRBLÄNDARE, sbst.2, r. l. m. särsk. tekn. till 2: kamelhårspänsel avsedd att därmed vid vagnslackering påföra färglagen. AHB 131: 108 (1887). —

FÖRBLÄNDER, r. [av t. verblender] tekn. till 2: förbländtegel. 5SvGeolU 6: 374 (1915). —

FÖRBLÄNDNING, r. l. f. till 1.

1) handlingen att förblända l. tillståndet att vara förbländad; numera bl. (i vitter stil) mer l. mindre bildl.: bländande, dårande, bländning, tjusning; förr äv.: förblindande, förvillande, förblindelse, villfarelse. Isogæus Segersk. 1241 (c. 1700). Den förbländning, som förorsakades genom glansen af hans segrar. SvLittFT 1838, sp. 484. (Missförståendet är) ett nytt bevis på den förbländning, som i dylika fejder så ofta uppkommer. Atterbom Siare 5: 32 (1849). Ända till förbländning naturligt spelad förtrolig uppriktighet. Crusenstolpe Tess. 5: 313 (1849). Ekelund Mel. 48 (1902).

2) (i vitter stil, numera knappast br.) bländvärk, villa, tomt sken, skenbild. Isogæus Segersk. 854 (c. 1700; i pl.). Själf du stundom tviflar på din sändning, / kallar andesynen tom förbländning. Wirsén Fur. 102 (1896).

Spalt F 2429 band 9, 1927

Webbansvarig