| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
1) framhålla (ngt) för (ngn); äv. utan personobj.; stundom närmande sig bet.: föregiva. (I Davids 81:a psalm) förbrår (Gud) the stora och mächtigha Wälgärningar han them (dvs. Israels barn) och theras Fädher bewijst hadhe. Botvidi 3Pred. 36 (1621, 1627). Fast satan förbrår, at wi hafwe ingen nåd at förwänta. Spegel Pass. 343 (c. 1680).
2) förebrå (ngn ngt), förevita, tillvita; äv. utan utsatt sakobj. Rom. 4: 8 (NT 1526). The förbrådde .. hwarannan inbördes. Schroderus Liv. 402 (1626). H: Suänss hustru stegh fram, och hade intett att förbrå sin man före. VDAkt. 1674, nr 105. SÖdmann (1815) i 2Saml. 4: 135. —
(II) -BRÅKA040 (jfr anm. sp. 2313), v., -else (†, Phrygius MOlai A 6 a (1608), Möller (1745, 1755)), -ning (Beckman Skrifk. 3 (1794), Schulthess (1885; med hänv. till sönderbråkning)). [jfr mnt. vorbreken, t. verbrechen]
I. till II 1 a β: bräcka, bryta.
1) i eg. anv.: bräcka, bryta (ngt), krossa; numera bl. (föga br.) i p. pf. med adjektivisk bet.: sönderbråkad; jfr BRÅKA, v. 1. Een förbråkat röö skal han icke sönderbryta. Jes. 42: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: Ett brutet rör). Jag väntade hvart ögonblick att .. (tjuren), som var bakom mig, skulle med en stöt förbråka rygg och refben. MeddNordM 1897, s. 76 (1824). Ett stort och grufligt crucifix, en förfärande afbildning af en utmärglad kropp, förbråkad, sönderpiskad och blodig. Lundgren MålAnt. 1: 171 (1849, 1873).
a) (†) förkrossa; särsk. i uttr. ett förbråkat hjärta, ett förkrossat hjärta. Herren är hardt när them som itt förbråkat hierta haffua. Psalt. 34: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: ett förkrossat hjärta). Itt stoort hiertans wee och förbråkelse. Phrygius MOlai A 6 a (1608). Nohrborg 29 (c. 1765).
b) (illa) tilltyga, fara hårdt l. illa fram med (ngn l. ngt); anstränga, plåga, möda; ”bråka” (sitt huvud); numera bl. (föga br.) i p. pf. med adjektivisk bet.: utmattad, öm, ledbruten. (Han är) af een grufvelig slaagvärk så förbråkat att han gåår på två stycken kryckor. VDAkt. 1678, nr 291. När sitt hufvud de förbråka. Dalin Vitt. 3: 65 (c. 1740). Förbråkad i hele kroppen. Cavallin (1875).
c) (föga br.) med avs. på språk l. ord o. d.: förvanska, förvrida, förvränga; rådbråka; numera i sht i p. pf. med adjektivisk bet.: förvanskad, förvriden, rådbråkad. Bönderne sjunga ännu gamla förbråkade latinska visor, som ofelbart äro minnen af Påfvedömet. Lagerbring 1Hist. 1: 5 (1769). Ett citeradt namn, som förbråkats. SvLittFT 1835, sp. 567. OoB 1893, s. 454. särsk. ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv., om ord l. uttr. som uppkommit gm förvridning av ngt annat. Beckman Skrifk. 3 (1794). Gambit är en förbråkning af italienska ordet gambetto. Lindskog Spelb. 288 (1847).
II. [efter t. verbrechen] (†) till I 1 a κ: förvärka, förbryta. Bleff och framset för rådit om erchebisp Götstaffs gotz, huat thet antinge skulle räknas för fijende gotz, eller förbråkat. GR 5: 13 (1528). —
(II A) -BRÅKEN, p. adj. [efter mnt. vorbroken, p. pf. till vorbreken, sönderbryta] (†)
2) som fått sina testiklar krossade, snöpt på detta sätt. Ingen förbråken eller snööpt skal komma in j Herrans församling. 5Mos. 23: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: Ingen som är snöpt, vare sig genom krossning eller genom stympning).
3) som har brock. Then som haffuer en sönderbruttin foot, eller hand, eller kroppogh är .., eller matzslogh, eller skabbogh, eller förbråken är. 3Mos. 21: 20 (Bib. 1541; Vulg.: herniosus; Bib. 1917: snöpt). Anm. Huruvida här anförda ställe representerar bet. ’som har brock’, är ovisst, trots att det uppfattas på detta sätt av Spegel (1712). Att bet. förekommit, torde dock vara otvivelaktigt; jfr -BRÅKENHET 2. —
1) tillstånd(et) att vara öm l. mörbultad; jfr -BRÅKA I 2 b. Med en ömhet och förbråkenhet .. öfver hela Hullet. Haartman Sjukd. 369 (1765).
2) brock (se BROCK, sbst.2); jfr -BRÅKEN 3. (Lat.) Hernia (sv.) förbråkenheet ther småtermana löpa nidh j balskinnet. VarR 15 (1538). (Lat.) Ramex, .. (sv.) Tarmalop, förbråkenheet. Linc. Qqq 4 b (1640). —
(II B) -BRÄCKA, v. [efter mnt. vorbreken l. t. verbrechen] (†)
1) bräcka (ngt), bryta av, sönderbryta; särsk. i p. pf. med adjektivisk bet.: bräckt, trasig, söndrig. GR 28: 485 (1558). Een förbreckt tand. LPetri SalOrdspr. 25: 19 (1561). Spiället något förbräckt. OfferdalKArk. N II 1, s. 38 (1693). Johansson HomOd. 19: 539 (1845).
(II B) -BRÄMA. [efter t. verbrämen] (†) förse (ngt) med bräm, bräma; ofta i p. pf. med adjektivisk bet. GR 8: 100 (1532). KKD 3: 237 (c. 1710). —
1) om den första destillationen vid brännvinsbränning. När förbrännan skal ske, så giöres först pannan och pipor ganska väl rena. Warg 668 (1755). Möller (1790).
2) om den sprithaltiga vätska som erhålles gm den första destillationen vid brännvinsbränning. Förbrännan klarades. VetAH 1747, s. 231. Sundblad GBruk 168 (1881).
Spalt F 2438 band 9, 1927