FÖR- ssgr (forts.):
FÖR-DJÄVLA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313 samt med avs. på uttalet av dj anm. vid DJUP, sbst.), v. -ade; -ing (Atterbom Siare VI. 2: 245 (1849: Revolutions-fördjefling; i bet. 2). [liksom d. fordjævle efter t. verteufeln; till DJÄVUL] 1) (tillf.) till II 2 a, i pass. med intr. bet.: bliva till (en) djävul. Du var ju tämligt nära att fördjeflas. Rydberg Faust 94 (1876). 2) (†) till II 2 a slutet: framställa ss. en djävul l. ngt djävulskt; uttrycka sin ytterliga avsky för (ngn l. ngt), förbanna (motsatt: förguda). Leopold 3: 302 (1802, 1816). Man har ömson förgudat och fördjeflat Rousseau. JournLTh. 1812, nr 126, s. 1. Deleen 596 (1829). 3) (numera bl. vulg., föga br.) till II 2 b, i p. pf. ss. adj.; eg.: besatt av djävulen; djävulsk, djävulskt ondskefull; äv. (ss. uttr. för förargelse l. avsky o. d. l. ss. förstärkningsord): förbannad, ”djävla”; i sistnämnda bet. äv. ss. adv. Ryszernas fördieflade tyrannij. Hiärne 2Anl. 122 (1702). Oädelt är sinnet, än mer; när thet gudlöst, fördieflat och förkiust är. Sahlstedt Hofart. 69 (1720). (Han) brände .. sig så ”fördjefladt”, att (osv.). Almqvist Går an 162 (1839). Östergren (1923; angivet ss. ”vulg., mindre vanl.”). —
(II 1 a ϑ) -DOBBLA l. -DUBBLA. [jfr mnt. vordobelen] (†) spela bort (ngt); äv. i förb. fördobbla bort. OPetri Tb. 158 (1527: fordoblade .. bort). Then som fördubbler sin wärja, ther med han skulle giöra Kongl. May:tz tienst, miste halsen. Schmedeman Just. 41 (1560). Schenberg (1739: Fördubbla bort). —
(II 1 b β) -DOFTA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). [liksom d. fordufte efter t. verduften; eg.: uppgå i ånga, dunsta bort; jfr DOFTA II 3] (i vitter stil, föga br.) bildl.: förflyktigas, (hastigt) förgå l. försvinna. Ungdomen framgycklade bilden af hela sitt snabbt fördoftande lif. Mellin Nov. 2: 80 (1834, 1867). Här (i dalen) kan ett menniskolif som blomman i tysthet fördofta. Öman LyrBl. 1: 111 (1857). —
Spalt F 2484 band 9, 1927
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
