| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRDRAGA fördra4ga l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (fördra´ga Weste; fördràga Dalin), l. (i sht vard.) -DRA -dra4, v.2 -drager resp. -drar, -drog, -dragit, -dragen; se för övr. DRAGA, v. vbalsbst. -DRAGANDE, -DRAGELSE (se avledn.); jfr FÖRDRAG, sbst.2
1) (†) med prep. med: draga ut på tiden l. dröja med l. uppskjuta (ngt). Forwndrar oss storligha athij swaa lenghe fordragit haffwa med eder skath. GR 2: 118 (1525). HSH 7: 41 (1590).
2) (†) medgiva (ngn) uppskov l. frist med (ngt). Beder Jagh .. Att eder nada ville verdys tiil att ffordraga migh tydhen, tiil sancte hansse dagh. Rääf Ydre 1: 303 (cit. fr. 1552).
3) (†) efterskänka, avstå från (kravet på), icke utkräva (ngt); befria (ngn) från vidare krav på (ngt); vanl. i förb. fördraga ngn ngt, stundom i l. med ngt. Fordraga honum then ræth (dvs. efterskänka honom det straff) han forthient hade. GR 4: 15 (1527). Som eder nade rörer om Dalarna, techies eder nade them j noghon motte j gærden fordraga. Därs. 414. Kong:e Ma:tt haffuer fördragett honom medh Rekenskaperne för Anno etc. 45. Därs. 19: 172 (1548). SUFinlH 2: 132 (1604).
4) uthärda; finna sig i.
a) tåla, uthärda, stå ut med (ansträngning, motgång, olycka o. d.); med avs. på mat o. dryck: (väl) smälta, icke hava olägenhet av; äv. med avs. på person: stå ut med, tåla (ngn). Hedhninganar kunna icke fördragha hans (dvs. Guds) trwgh. Jer. 10: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: uthärda hans vrede). Att then som ögna soot haffuer icke kan fördraga Solennes klara skin. KOF 1: 197 (1575). Spädebarn kunna icke fördraga hård spijs. Phrygius HimLif. B 2 a (1615). (Karl XII) vämjdes .. vid blotta åsyn af en dagdrifvare, matvarg, dobblare, lättfärdiger och spelorre; han kunde platt intet fördra dem. HSH 7: 203 (c. 1750). Han kunde icke fördraga att länge vara sysslolös. De Geer VSkr. 1: 14 (1841, 1892). (Det till en parfym använda) luktämnets mer eller mindre förmåga att fördraga värme. AHB 54: 35 (1871). Fördraga hunger och törst. Auerbach (1908).
b) tåligt bära, finna sig i, tåla sig l. giva sig till tåls med (ngt), låta (ngt) passera; hava tålmodigt överseende med (ngn l. ngt); förr ngn gg med indirekt obj. Fördraga en skymf, en oförrätt. Kärleken .. fördragher all ting. 1Kor. 13: 7 (NT 1526). J .. fördraghen the fåwitska, effter j ären sielffue wijse. 2Kor. 11: 19 (Därs.; Bib. 1917: haven .. fördrag med). (Vi) honum någh fördragit haffue hans onske. GR 6: 226 (1529). Sjelfve stapplande och svaga, / Lär oss andras fel fördraga. Ps. 1819, 262: 5. Man .. fördrog utan knot deras nycker. Tegnér (WB) 4: 91 (1823). Kan du en hustrus spira fördra, då det finnes så många / rep att hänga sig i? Lagerlöf Juv. 66 (1893, 1896). — särsk. (†) i förb. fördraga med (ngn l. ngt), hava överseende l. tålamod med. Offta förlååter iach idher, idher brot, och fördragher medh idher. OPetri MenFall H 6 b (1526). Han / Fördrog med röfverier. Hagberg Shaksp. 12: 84 (1851).
c) (numera föga br.) refl., närmande sig till 5 b: finna sig till rätta (med ngn l. ngt). Hagtorn .. fördrager sig med all jord .. undantagandes den torraste sand eller grus. Serenius EngÅkerm. 7 (1727). Ma chère mère, hvars despotiska lynne ej fördrog sig väl med hans sjelfständighetslust. Bremer Grann. 1: 30 (1837). Grekerna fördraga sig dessutom ganska väl med protestanter. Dens. GVerld. 5: 237 (1862).
5) (†) i fråga om överenskommelse, förlikning o. d.
a) intr.: sluta fördrag, ingå överenskommelse. RP 3: 127 (1633). Mädan nu Herr Iacob (De la Gardie) och Zolkefski således emellan sig fördraga. Widekindi KrijgH 204 (1671). Swedberg Schibb. 247 (1716).
b) refl. o. i pass. med intr. bet., med personsubj.: komma överens, ingå en överenskommelse (om ngt); sluta fördrag; ingå förlikning, förlikas; samsas. GR 1: 203 (1523). Thet stora rop och ricthe .. i fremmande landh atui oss her inbyrdis så illa fördraga kunne. Därs. 6: 91 (1529). Ath han och for(skriv)ne borgere, tilforenne, vm same löszörer, wenligen .. förlichte och fordragne äre. Därs. 12: 225 (1539). Wärner Kleue .. (hade) tagit en tysk cantzlij schriffwere .. vdaff daghe, och inthet fördraget sigh medt målssäijenderne. HH XIII. 1: 302 (1567). H. Z. M:t vill haffva macht på sin sijda både att föra krijgh och fördragas med dhe Poler och Littower. RP 3: 142 (1633). Hermelin BrefBarck 161 (1708).
c) refl., med saksubj.: överensstämma (med); äv. i uttr. fördraga sig överens l. lika med (ngt). Fordrog siig öffwer eens wtgiffthen meedt wpbyrdhen. GR 2: 114 (1525). Fordrogh sigh wthgiffthen lika medh wpbyrdhen paa ijcxviɉ (dvs. 216 1/2) mark nær. Därs. 3: 116 (1526). Legender, Hymner och alla andra songer, ther någhot inmengis som sigh medh Scrifftenne icke fördragher. LPetri KO 44 a (1571).
d) tr., med personobj.: bringa till stånd en överenskommelse mellan (två l. flera parter o. d.), förlika (två parter, ngn med ngn). Någre furster och någre steders sendebudh våre församblede (i Hamburg) til at förene och fördrage hertug Christiern och the lybske. HH 20: 18 (c. 1580). (Vi vilja) at tu oss medh Konungen fördragher. Petreius Beskr. 2: 199 (1614). Canzleren sökte medell at fördraga dem. HSH 33: 60 (1634).
e) tr., med sakobj.: uppgöra, komma till enighet om (en sak); bringa till stånd en överenskommelse i (en fråga); slita (en tvist). SvTr. 4: 125 (1528). Hans nådh skulle beflita siig, formidle och fordrage alle saker, till the aldra lideligeste weger som mwegeligit wore. GR 11: 349 (1537). Wele wi osz beflite, / Att sådan osämja och splite / Måtte wänligen blifwa fördraget. Carl IX Rimchr. 28 (c. 1600). Thet Romerske Rådhet .. wille förskicke .. Legater, til at förhöre och fördraghe then handel vthi Asien. Schroderus Liv. 628 (1626). RP 8: 188 (1640). Hamb. (1700).
1) till 1: förhalande, tidsutdräkt. Ij fordre mitt skrifftelige betenckende vthan nogen fördragelsse. HSH 7: 40 (1590).
FÖRDRAGENHET, r. l. f. (†) till 4 b: fördragsamhet, överseende, tålamod. JGOxenstierna (1806) hos Gustaf III 1: 68. —
FÖRDRAGLIG, adj. till 4.
1) som man kan fördraga l. stå ut med l. uthärda, dräglig; numera föga br. utom med. om läkemedel o. d. Leopold 2: 352 (1801, 1815). För häfvandet af blodfattigdomen väljer man gerna i början de mest fördragliga jernmedlen. Hallin Hels. 2: 139 (1885). Lönnkrögeriet gick öfver alla gränser för det fördragliga. Molin ÅdalP 186 (c. 1895).
FÖRDRAGLIGHET, r. l. f.
1) till FÖRDRAGLIG 1; numera knappast br. utom med. Man trätte förr, om fördragligheten af sekter i samma religion. Leopold 3: 62 (1802, 1816). Helsov. 1893, s. 146.
2) (†) till FÖRDRAGLIG 2: fördragsamhet. Fördraglighet med vilfarelser. LBÄ 5—6: 49 (1797). Wallin Rel. 1: 90 (1821). Kindblad (1871). —
FÖRDRAGSAM, adj. till 4.
1) (föga br.) som tål l. härdar ut (med ngt); jfr FÖRDRAGA, v.2 4 a. Det sexradiga småkornet .. är mera fördragsamt med en mindre bördig jord. Arrhenius Jordbr. 2: 115 (1860).
2) till 4 b: som har tålamod o. överseende med andra l. andras fel l. avvikande åsikter; tolerant. Lind 1: 1650 (1749). Denna fördragsamma anda, benägen att hellre ursäkta, än strängt dömma menniskors svagheter och fel. Enberg i SAH 11: 308 (1825). Jag (har) alltid varit fördragsam emot olika tänkande. De Geer Minn. 1: 29 (1892). —
FÖRDRAGSAMHET, r. l. f.
1) (föga br.) till FÖRDRAGSAM 1: förmåga att härda ut (med ngt). Fördragsamheten under plågorna. Gyllengranat SvSjökr. 1: 8 (1840).
2) till FÖRDRAGSAM 2: tålmodigt överseende (med ngn l. ngt); tolerans. Lind 1: 674 (1749). Ungdomen lefve sins emellan uti vänskap, fördragsamhet och enighet. Skolordn. 1820, s. 39.
Spalt F 2488 band 9, 1927