| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
1) (i poesi o. högre stil) till II 1 a ϑ: tillbringa (sin tid o. d.) med drömmar, drömma bort. Atterbom Minn. 461 (1818). Runeberg 2: 149 (1830). Bland blommorna i trädgården fördrömda timmar. Solnedg. 1: 140 (1910).
2) (föga br.) till II 1 c α: refl.: förlora sig i drömmar l. drömmerier. Fördrömmen er icke! Fahlcrantz 2: 94 (1826, 1864). Böttiger 3: 274 (1858).
3) [efter d. fordrømt] till II 1 b α; i p. pf.: som (allt för mycket) lever i sina drömmar o. är främmande för det värkliga livet. Ett fördrömdt, ensamt och sjukligt barn. Norlind Hell 1: 273 (1912). Böök ResParn. 14 (1926). —
Spalt F 2498 band 9, 1927